Socialisera helt enkelt.
För mig är det otänkbart.
Uteserveringar alltså.
Nu undrar ni säkert varför och när jag förklara det kommer många av er att skratta. Men gör för Guds skulle inte det. För det här är på allvar.
Min fågelfobi.
Vissa människor är rädda för spindlar, ormar, getingar eller andra insekter. En del är rädda för hundar och andra - som jag - är rädd för fåglar. Alla fåglar, från sparvar till svanar.
Jag vet att fåglar inte är livsfarliga och att de fåglar vi har i Sverige definitivt inte är kända som några "Malinmördare". Det vet jag. Men här skulle jag vilja lägga fram att rädsla och fobier inte är rationella.
Jag menar, de som är skraja för spindlar vet också att det inte kryllar av giftspindlar i Luleå med omnejd. Men är rädda ändå.
Så är det för mig och fåglarna.
En dams ålder är inget att skylta med, men i hela mitt snart 33-åriga liv har jag varit rädd för fåglar. Så länge jag kan minnas.
För några år sedan gjorde jag ett allvarligt försök att komma tillrätta med vad som låg bakom denna (något udda) rädsla.
Mamma upplyste mig om en incident då jag var sisådär 1,5 år gammal.
Platsen var min faster Mariannes hus där mina kusiner Annelie och Ulrika hade två undulater.
Dessa två var av någon anledning fritt flygande vid tillfället för mitt besök och Annelie hade satt den ena fågeln i mitt hår, varpå den började dra lite i de små hårstråna som finns på huvudet när man är 1,5 år gammal.
Med resultatet att jag vid nästa besök till faster Marianne vägrade att gå in - såvida jag inte fick ha på mig mössan.
Någonstans där misstänker jag att det kan ha börjat.
Och därefter har det bara blivit värre.
Kan stapla upp ett par riktigt traumatiska händelser (i hyggligt kronologisk ordning), som bara är en bråkdel av alla "fågelattacker".
Vettskrämd av svanar på Skansen som sexåring.
Galet rädd för min kompis Lenas undulat som hon också av någon outgrundlig anledning stundtals lät flyga fritt i hennes rum.
Halv hjärtattack varje gång stalldörren öppnades och svalorna valde att lämna byggnaden.
Ursinne orsakat av ett litet barn som jagade en duva som i sin tur närmade sig mig med ljusets (nåja) hastighet. (Kan inte alla föräldrar komma överens om att det inte är OK för ungar att jaga duvor?)
Ond arm sedan min lilla farmor drämt till mig med handväskan då jag skrek på Storgatan sedan en flock duvor flög upp. Farmor älskade fåglar. Alla fåglar.
"Lätt" pulshöjning sedan vi på tryggt avstånd beskådat rovfågelshowen på Kolmårdens djurpark. Enbart i terapisyfte.
En vanlig promenad på Storgatan i Luleå (här måste jag slå ett slag för Piteå där fågeltätheten är klart mindre, kanske beror på att det luktar så illa?) är i vissa fall en ren pärs för mig. Mina kompisar har vant sig vid att jag emellanåt byter sida på gatan, gömmer mig bakom dem eller får onaturligt bråttom. Och ni som inte känner mig, men har iakttagigt ett märkligt beteende.
Nu vet ni.
Ja, lite så är det för mig. Därför är det också svårt för mig att sitta på uteserveringar. Där kryllar det av fåglar. Stora som små.
Däremot jobbar jag på det. Jag försöker att bli mindre rädd.
Problemet är bara att jag är så rädd för tanken att utsätta mig för fåglar att det sällan blir av.
Jag undviker dem.
Mina försök att bli mindre rädd består av att djupandas och utsätta mig för sparvar. Oj så löjligt det låter.
Men för en som är livrädd är det här ett stort steg.
Det har dessutom sina ljusa sidor. Nu när jag har tagit steget för att bli mindre rädd.
Ingen kan gnälla när jag sitter på en uteservering hela sommaren.
Det är ju i terapisyfte ...
Trevlig sommar!