Men det här kommer inte att bli några småfnissiga 4.000 tecken. Inte ens ett försök till det.
Det kommer att bli en krönika som handlar om frågetecken och funderingar hos både vuxna och barn.
Trots att september nästan har lyckats dränka oss med regn pratar vi fortfarande om vilken fantastisk sommar 2011 bjudit på. Sol, sol och ännu mer sol gjorde semestern till en himmelsk upplevelse för alla soldyrkare. Men samtidigt inträffade händelser under sommaren och hösten som ur ett annat perspektiv förvandlade 2011 till ett år av sorg och tragik.
Hur förklarar man för ett barn varför någon kallblodigt mördar 67 oskyldiga människor? Hur förklarar man för ett barn att miljontals andra barn
i ett annat land riskerar att dö av svält? Hur förklarar man bilder på stora flygplan som kraschar in
i skyskrapor? Hur förklarar man för en nioåring att ett helt ishockeylag har försvunnit?
Utplånade.
Döda.
Borta för alltid.
Hur ska man kunna förklara något som man själv har svårt att förstå?
Om en främling utan förvarning kan börja skjuta på människor där borta, vad är det som säger att det inte kan hända här hos oss, i vår vardag? Kan samma sak hända på min gata, i vår affär eller i min skola?
Jag ser frågorna i nioåringens ögon men har inget bra svar. Det enda jag får ur mig när jag ska försvara den fästning av trygghet jag bygger kring familjen är ett kortfattat torftigt konstaterande.
Ett svar som skapar fler frågor.
- Han borde suttit inspärrad, han var sjuk
i huvudet.
Ok, men varför var han inte hos doktorn då? Finns det fler som är sjuka i huvudet utan att veta om det?
Vi sitter vid dukade bord och frossar i filéer och gratänger och sköljer ner det med något läskande från vårt enorma utbud av drycker. Det vi inte gillar eller orkar trycka i oss häller vi ut eller kastar bort. Samtidigt visas tv-bilder med utmärglade barn som saknar allt det vi tar för givet.
12 miljoner människor på Afrikas horn är drabbade av svältkatastrofen medan vi tuffar på i vårt överflödiga välstånd.
Något som självklart gör en nioåring fundersam.
Varför har vi så mycket och de ingenting? Om det växer så dåligt där så kan de väl flytta någon annanstans. Varför bor det så många människor i just det landet?
Mitt svar medan jag skrapar bort en tredjedel av middagen i komposten låter mer som en undanflykt.
- Det är lite svårt att förklara...det är inte så enkelt.
No shit Sherlock, hinner jag tänka innan jag avslutat meningen.
Inför tioårsdagen av 11 september översköljdes vi av bilder och filmer om terrorattacken som förändrade vår värld och vardag. Än en gång revs sårskorpan bort så att vi aldrig ska glömma den fruktansvärda händelsen.
För ett barn som ganska nyligt lärt sig att det är skillnad på fiktion och verklighet får bilderna en helt annan innebörd när man förklarar att "det här är på riktigt".
Varför flög de in i höghusen? Visste de inte att de skulle dö då? Varför var de så arga på USA?
När man är en hockeytokig nioåring vill man ha koll på Elitserien, NHL och KHL. Luleå Hockey är alltid bäst men man ser upp till spelare och målvakter i alla lag.
Hårdföra backar och målfarliga forwards blir man alltid imponerad av. Och målvakter som gör snygga räddningar vill man prata hur länge som helst om när pappa kommer för att säga god natt.
Målvakter som Stefan Liv.
Han som stod i mål i HV71 och i Tre Kronor. Han som hoppade omkring och gjorde kullerbyttor när han vunnit SM-guld.
Han som man vill vara när man spelar landhockey med pappa.
Därför känns det konstigt när idolen inte längre finns.
Varför har de så dåliga flygplan där borta? Var de vakna när det hände? Var det någon som föll ner
i vattnet?
Hur ska de nu få ihop ett lag?
"Only the good die young" sjöng Billy Joel redan 1977 och det kanske är så.
Men problemet kvarstår.
Hur ska man förklara det man själv har svårt att förstå?