Så blev lilla Katta ? Katarina den stora

Oxar är tjuriga, envisa och jordnära. Katarina Andersson föddes den 19 maj 1983. I oxens tecken. Och att hennes tjurighet märktes av väldigt tidigt finns det många exempel på. Målmedvetenheten var uppenbar men Katarina visade också en viss rädsla för vissa saker. Att hon gillade att ha koll på tingens ordning och gärna bestämma lite så där, finns det tidiga exempel på. Annars var hon som barn är mest enligt mamma Ann-Margret. Gillade att klä ut sig i vackra klänningar och lekte mycket med sina jämngamla kompisar i kvarteret. På barns vis. I sandlådan och bakom vinbärsbuskarna. ? Det var mycket dockor och olika kläder. Mannekängande var det inte frågan om. Mer att hon spelade olika roller med sina kamrater, minns mamma. Att hon gärna ville bestämma lite så där kom senare i livet och det är något som lillasyster Jenny, tre år yngre, fått erfara tillsammans med en storasyster som väldigt gärna klädde ut sig till balettdansös eller prinsessa men som också, ännu hellre, ville agera i rollen som, exempelvis, lärare. Gillar att ha koll Med lillasyster och någon av hennes kompisar som elever. Kontroll och att ?sköta om? var tidigt ett tydligt karaktärsdrag hos Katarina som också fortsatt har haft, och har, koll på omgivningen och beskrivs i dag som något av Luleå Baskets egen ?mamma?. I framsätet och ska alltid veta vad, och var, det ska ätas och stannas under bortaresorna. Exempelvis. Hon fick sin första basketboll när hon var sju månader. Pappa Lasse och mamma Ann-Margret hade de rätta generna men hur smittad lilla dottern blev var svårt att säga. Visst var det kul med bollar men under de första skolåren blev det mest dans för unga fröken Andersson. Redan då lång och gänglig och därför var dans ett utmärkt sätt att träna upp koordination och smidighet på. ? Hon var mycket armar och ben. Och det var hon länge. Många tvivlade på att hon skulle orka med att spela center på seniornivå eftersom hon var så tunn, berättar mamma Ann-Margret. Någon basket blev det dock inte förrän hon blev 11. Då hade hon nogsamt slagit fast att hon inte skulle spela bara för att hennes föräldrar ville och hade spelat själva. Nej, tvärtom såg det ut som om basketkarriären aldrig skulle bli av. Friidrottsträning blev istället den första allvarligare testen på de idrottsliga kunskaperna och höjdhopp verkade passa väldigt bra för den gängliga, men också, mycket spänstiga tjejen. Men... ? Det blev inte så mycket friidrott. Det verkade inte vara hennes grej. Tror hon inte var en ensamtävlande utan ville vara i lag, konstaterar pappa Lasse som istället fick se sin dotter ta sin träningsväska och stega i väg till Boskataskolans trånga gymnastikhall. Plötsligt. Något oväntat. ?Out of the blue?, så där. Oväntat med basket ? Det var helt oväntat men jag är säker på att om vi försökt tvinga i väg henne hade det a-l-d-r-i-g blivit någonting. Hon var så bestämd på den punkten. Också, skrattar pappa Lasse som istället får tacka kompisen Annelie Johansson för hjälpen. Det var hon som lockade med henne den där eftermiddagen och när Katarina väl hade börjat ? då var hon fast. Mor och far tog det varsamt med dotterns nyvunna intresse. Agneta Lakso var istället tränaren som tog sin an ett 25-tal stimmiga tjejer där Katarina var en i mängden men det dröjde inte länge förrän pappa Lasse också fanns med som tränare för laget. Än så länge lyssnade också Katrina på de goda råd som kom. En dag tog dock detta tvärt slut. Lars och Ann-Margrets röster fick tystna ? eller, helt enkelt, tala för döva öron. ? I nian blev det tvärstopp. Då var det bara att knipa igen. Men jag tror hon lyssnat ibland i alla fall men just då ville hon klara sig själv. Hon tyckte det bara var dåliga råd vi kom med, konstaterar också pappa Lars som fick agera tyst vittne i bakgrunden på en dotters karriär som snabbt sköt fart på allvar. Föräldrarna ställde upp 1997 gammal kom den första större bekräftelsen på att Katarina Andersson hade något extra, förutom att hon var ovanligt lång. Då, 14 år gammal, togs hon ut i det svenska kadettlandslaget. En stor stund för hela familjen på Höstvägen och ett första steg mot det som komma skulle. Borta var balettklänningarna, hattarna och sandlådelekarna med sin jämnåriga i kvarteret. Nu började allvaret. Om idrott kan vara allvar när man är 14 år, vill säga. ? Det har aldrig varit någon tvekan om att hon vetat vad hon vill. Hon är otrolig på att fokusera och gå raka vägen. Så var det i skolan och så blev det också när det gäller idrotten. Inför landslaget åkte vi tilll hallen och jag tränade med henne timme ut och timme in. Då ville hon själv ? och det är klart jag ställde upp, berättar pappa Lasse vidare. Familjen vill annars tona ner betydelsen av att ha hjälpt sin dotter till det hon sedermera blivit i idrottens tjänst. Men, som mamma Ann-Margret påpekar, så har det aldrig ställts in någon morgonskjutsning till träning på grund av att familjens två vuxna inte orkat att åka i väg ? av en eller annan anledning. ? Man kan faktiskt hjälpa sina barn att sluta med idrott på det sättet. Det är lätt att som vuxen säga att du inte orkar. Då smittar det snabbt av sig, konstaterar Ann-Margret som självklart är stolt över sin dotter. Respekterad storasyster Precis som hon är det över lillasyster Jenny som går i sin systers fotspår. I dag division I-spelare i Luleå Stars med siktet inställt på damligan, LBBK ? och kanske då också spel med syrran. En syster som hela uppväxten använde lilllasyster för att testa av det som verkade farligt. Det berättas att om någonting kunde göra ont, i en slalombacke eller på något annat riskfyllt ställe, så var Jenny alltid först ut. ? Om jag hade överlevt ? då kunde Katarina också prova på. Så var det och det är egentligen inget konstigt med det, säger Jenny och fortsätter: ? Hon är höjdrädd också. Berg- och dalbana är ingenting som hon gillar direkt. För henne är storasyster ingen direkt idol. Men att hon respekterar och ser upp till sin storasyster råder det ingen tvekan om. ? Hon är ju min syster och därför lyssnar jag på vad hon säger. Så är det bara, menar hon. En annan milstolpe i Katarinas karriär var när hon, överraskande, fick Max-stipendiet 1999. Något som ytterligare kom att sporra henne att satsa vidare. Efter gymnasiet var dock skoltröttheten uppenbar. Naturvetenskapliga linjen med hög ambition och satsning på bra betyg sög en hel del must samtidigt som träning och åter träning stod på programmet. Det stora målet hade länge varit studier på BG men det slutade abrupt redan efter ett år. Katarina valde att hoppa av för att istället åka över på ett femårigt collegestipendium till USA och Boston efter gymnasiet. Det kunde ha blivit fem år over there. Det blev ett. Den hårt styrda vardagen slet hårt men att det här året blev en stor vändpunkt i Katarina Anderssons unga liv är helt klart. Den tjuriga och envisa tonåringen förvandlades dock inte till en svan. Men mognade tydligt och uppenbart. ? Det var en helt annan tjej som kom hem. Borta var gymnasietjejen. Hon hade vuxit ut och mognat till sig. Det var väldigt nyttigt för henne på alla sätt, menar mamma Ann-Margret. Tuff under ytan Tjurig, envis, målinriktad och med koll på det mesta. Helst allt. Något som präglat henne både det privata och i idrotten. Tuffheten finns där också. Även om den döljs rätt väl under den väna ytan. Som barn fick hon en och annan elak gliring i skolan där ?långben? och andra mindre snälla epitet kastades ut. Så elakt som bara barn, ibland, kan vara mot varandra. ? Jag tror hon helt enkelt sa stopp en dag. Och sedan blev det lugnt och inga problem. Hon satte nog en och annan på plats, tror mamma. Den här säsongen har Ann-Margret Bengtssons och Lasse Anderssons lilla Katta blivit stor på riktigt allvar. Inte ens 22 år fyllda fick hon vara med om att spela den första historiska finalserien för Luleå Basket s