Det är fredag och klockan har precis passerat ett när jag glider in i Luleå Kajakklubbs klubbhus. Jag ska snart få testa att paddla kajak för första gången i mitt liv och jag ska göra det tillsammans med några av Sveriges bästa juniorer inom sporten kanot. Det känns som att det kan bli allt mellan succé och en total katastrof.
Jag möts inte bara av Henrik Strand som jag trodde, utan här är hela gänget med och ska se på när en stackars sportreporter från Norrbottens-Kuriren ska
förnedras. Henrik Strand, Joel Elenius, Erik Strand, Oskar Lind, Elina Linerud och till och med Kungälvs Tomas Norrman har kallats in. Givetvis inte för min skull utan Norrman är där för att träna tillsammans med Joel Elenius då duon kort därpå ska tävla tillsammans i K2.
Ovetande om sporten
Det är svårt att avgöra om det är jag eller de som är mest taggad inför vad som komma skall.
- Vi kör väl i gång. Du får hänga med Joel (Elenius) och kolla läget så börjar vi fixa fram lite kajaker, säger Henrik Strand.
Jag hakar på Elenius som tar mig ned till byggnaden där alla kajaker och paddlar finns. Det är redan nu jag börjar inse hur lite jag vet om sporten.
Hela gänget visar mig de olika kajakerna som finns och skillnaden mellan kajakerna som de tävlar i och de som kallas "nybörjarkajakerna".
- Det känns som att det är i den jag ska börja, säger jag och hoppas att få medhåll.
Det får jag. Strand och Elenius bär ned kajaken till vattnet och det är dags för mig att kliva i. På jobbet har jag blivit uppskrämd av mina kollegor om att det värsta som finns är att välta för det går knappt att ta sig upp.
"Du kan inte fastna"
- Vad gör jag om jag välter, frågar jag Tomas Norrman lite diskret.
- Det är lugnt. Det finns inte en chans att du fastnar i kajaken utan du ramlar ur den, säger Kungälvskanotisten.
Ett lugn lägger sig inom mig. Med hjälp av Elenius och Norrman lyckas jag till slut ta mig ned i kajaken. Det känns förvånansvärt bra.
- Kör en sväng så kommer vi bakom, säger Henrik Strand.
Jag börjar paddla mig i väg och bakom mig hör jag "det ser ju riktigt bra ut". Självförtroendet växer och jag bygger upp tankar om att jag kanske är en talang inom det här. Henrik Strand och Joel Elenius är snart i kapp mig och vi snackar lite medan vi paddlar runt i Lulsundet. Det är en riktigt skön känsla och grabbarna försöker, förutom att berömma mig, påpeka att raggningsfaktorn inom kanot är otroligt hög.
Vi paddlar tillbaka mot bryggan och resten av gänget som ser lite luriga ut.
- Vi har en utmaning, ropar dem.
- Om du klarar av att sitta i en av våra tävlingskajaker i fem sekunder utan att välta får du 1.000 kronor.
- Bring it on, svarar jag och börjar redan fundera vad jag ska köpa för pengarna.
Fem sekunder blev för svårt
Det är Oskar Linds kajak jag ska få låna. Jag får hjälp med att ställa om den så att den ska passa mig. När jag kommer i den har jag Lind som håller i bak och Norrman som håller i fram. Jag känner mig riktigt självsäker och jag tycker ändå att det inte känns speciellt vingligt att sitta i den.
- Du vet vad som gäller. Fem sekunder och vi är skyldig dig 1.000 kronor, säger Henrik Strand och halar upp tidtagaruret.
- Jajamen, svarar jag och jag känner i hela kroppen att de kommer bli så besvikna när det får plocka fram plånböckerna om några sekunder.
- Vi släpper på tre, säger Lind och alla räknar.
- Ett, två, TRE!
Jag är faktiskt inte helt säker på om jag verkligen hörde de ropa "tre" innan jag känner smaken av vattnet i munnen. Jag försökte febrilt förstå vad som hände medans jag letar mig upp till ytan. När jag kommer upp ser jag ett gäng lite för nöjda kanotister och en på tok för nöjd Henrik Strand.
- Nja, 42 hundradelar. Det gick inte riktigt, säger han.
En andra chans
Nu kokar det i vinnarskallen.
- Jag ska ha en chans till, säger jag.
Jag får en chans till och jag förbättrar mig. Den här gången klarar jag 64 hundradelar.
- Hur kan ni paddla i den här?
- Man lär sig efter ett litet tag. Det är mycket balans, säger Oskar Lind.
Jag får ge mig och se mina 1.000 kronor försvinna.
Efter det får jag göra bland det mäktigare jag gjort. Jag får vara med och paddla en K4 tillsammans med Joel Elenius, Oskar Lind och Henrik Strand. Den känslan är obeskrivlig. När jag dessutom hör Henrik Strand bakom mig säga "Din takt är ju världsklass" är besvikelsen från min tidigare vadslagning som bortblåst.
- Vi drar på lite så han får känna på farten, säger Lind.
Tempot höjs och jag hänger med om än min paddling inte är i närheten av lika kraftfull som deras. När vi är tillbaka känns det dock ordentligt i armarna vilket jag givetvis försöker mörka.
Balans i kajaken
Nu var det då dags för nästa utmaning. Jag ska i en nybörjarkajak utmanas av Joel Elenius som får använda sin tävlingskajak i en mängd olika balansövningar som väljs ut av Tomas Norrman och Henrik Strand. De första är inte speciellt svåra och jag klarar dem utan större problem vilket Elenius självklart också gör. Det blir dock värre. Nästa utmaning blev att ställa sig upp i kajaken, stå i den på ett ben och sedan ta sig ned i den igen utan att välta. Låt oss sammanfatta det som så att jag blev blöt och inte Elenius. Nog talat om det.
I stället tycker jag vi riktar in oss på utmaningen efter som gick ut på att ta ut benen ur kajaken, ta sig ett varv runt den, och sedan sätta in benen igen. Jag låter min motståndare börja och han tar sig ut med benen, men när Elenius sedan ska börja rotera får han problem och efter ett kvarts varv välter han och åker i vattnet.
- Åh, det är första gången jag välter på tre år, säger han irriterat när han kommer upp.
Bättre än Elenius
Nu är det min tur. Bara jag tar mig längre än honom. Det är det viktigaste och något jag kommer leva på i många år. Jag drar ut benen, än så länge går det bra. Jag börjar sakta, sakta försöka snurra på mig och jag känner hur kajaken börjar vingla. Jag stannar upp och får kontroll på den igen. Jag fortsätter sedan snurra och jag tycker mig ha kommit på tekniken. Efter en stund hör jag.
- F*n jag får ju stryk!
Självförtroendet växer och en halv minut senare har jag lyckats och sitter i kajaken igen till ljublet från de andra. Känslan är så skön. Elenius bestämmer sig för att prova igen, men inte heller denna gång lyckas han.
- Jag kan lära dig hur man gör sen, säger jag och flinar (kom i håg att jag inte klarade att sitta i hans kajak i mer än 64 hundradelar).
Riktigt nöjd med min insats börjar jag så smått tacka för mig, då Henrik Strand plötsligt säger:
- Jo, din kollega Jimmy Landström ringde mig i går och sa att vi skulle ha ett litet fyspass med dig också så att du får känna på det. Är du redo?
"Vill hem och dö"
Jag ser mig omkring på de andra och när jag inser att
alla har grövre armar än vad mina lår är så förstår jag att det här kommer bli något jag sent ska glömma.
- Man måste vara riktigt noga med fysen. Om en fotbollsspelare slarvar med fysen så kan laget vinna ändå. Om vi ska paddla en K4 och jag inte har tränat fys under hela vintern finns det inte en chans i världen att vi vinner. Så man tränar både för sin egen skull, men också för de andras, säger Oskar Lind.
Jag hakar på in till gymmet. Jag kommer ut därifrån ungefär 45 minuter senare. Jag mår dåligt. Jag har ingen kraft någonstans. Jag vill hem och dö.
När jag kommer tillbaka in på jobbet blir hälften förskräkta och hälften skrattar.
- Du är ju vitare än ett spöke i ansiktet, säger kollegan André Samuelsson som genast tar upp telefonen och börjar fota mig.
En annan kollega kommer fram med druvsocker.
Det känns som att min "Kuriren testar" har slagit en del rekord. Jag har i en övning besegrat ett proffs (om än med lite hjälp) och jag är nog den som har varit absolut tröttast genom alla tider efteråt.