Norrbottens-Kuriren har testat olika sommarsporter i ett par års tid nu men av någon oförklarlig anledning har en av de somrigaste sporterna, minigolf, gått oss förbi.
Kanske är det för att den är ett så självklart inslag i livet på sommaren.
Attributen finns ju där.
Den utövas absolut bäst på sommaren.
Alla kan utöva den, gammal som ung.
Det är givet med en glass efter rundan.
Så jodå, minigolf kommer högt upp på listan på sommarsportlistan.
"Det heter bangolf"
Men låt oss börja med namnet.
I folkmun är nog sporten mest känd som minigolf men för en kännare och expert känns ordet bangolf mer rätt.
- Det heter bangolf men nog är det okej med minigolf också, säger Andreas Rosengren som är vår expertguide på rundan.
Vi befinner oss på Golfängen i Luleå och ska riva av 18 hål på den klassiska banan. För Andreas Rosengren är det bekanta banor även om det är rätt länge sedan han spelade som allra intensivast. På frågan hur många rundor han gjort på golfängen kommer inget direkt svar. Men det är många.
Det. Är. Förbannat. Många.
- Under sju till tio års tid spelade jag säkert 20 rundor om dagen under säsong, konstaterar han och fortsätter:
- Då kunde man bara gå hit, släppa ner bollen och blunda och ändå satt den direkt, säger han och ler.
Meriterad guide
Men då har han också gått runt på 25 slag och har ett SM-brons i lag på meritlistan.
Så är det inte riktigt nu. En liknande siffra är inte att räkna med vid dagens runda men så spelar han betydligt mer sällan nuförtiden.
Succé med kofot
När det begav sig var Andreas Rosengren med i Luleå Bangolf och jobbade på Golf-ängen.
- Vi höll på och experimenterade mycket då. Brorsan testade till exempel att gå runt med en kofot och gick under två slag i snitt per bana.
Jaha, goddag yxskaft.
Då fick man med sig det just innan starten. En kille med kofot har alltså gått runt och klappat ner fler spikar än vad jag någonsin kommer att göra. Kan inte minnas att jag varit i närheten av att snitta två slag per bana, möjligtvis tre.
Spik, förresten.
Jag har själv aldrig reflekterat över varför det kallas för spik när man sätter bollen på ett slag. Men givetvis kommer det från att en etta i protokollet blir en spik. Men det där har säkert du, kära läsare haft koll på.
Skruv på bollen
Det kräver inte mycket utrustning för att spela bangolf. En klubba och en boll räcker men som alltid finns det möjlighet att gå djupare.
Redan vid första banan blir jag varse om att det finns mycket att upptäcka inom bangolfen.
- Man kan ju slicea och hooka. På den här banan brukar jag slicea, säger Andreas Rosengren när han står redo för första slaget.
Vafalls?
I vanlig golf har min slice, alltså när bollen ofrivilligt skruvas åt vänster, blivit
omtalad i kompiskretsen. Det är inte långt ifrån att mina utslag med drivern övergår i en bumerangliknande verksamhet. Så illa är det.
Slicen från helvetet var en stor anledning till att jag slutade med golf en gång i tiden. När man tvingas sikta långt ut i skogen för att bollen ska landa på banan är det dags att lägga av.
Överkurs för nybörjare
Ska jag nu behöva dras med slice även på bangolfbanan?
Tydligen.
- Många banor behöver man skruva på, säger Andreas Rosengren och visar hur det fungerar.
Han slår ett slag som går förbi hålet på högersidan, studsar i sargen bakom och skruven gör att bollen letar sig mot hålet.
Detta är givetvis överkurs för en nybörjare.
Precis som de olika bollarna.
Kanske har ni någon gång sett en bangolfspelare gå runt på banan med en liten necessärliknande väska.
"Helt otroligt"
I den finns ett antal bollar som har olika egenskaper. Främst handlar det om hur mycket studs det finns i bollen. På vissa banor, exempelvis banor där bollen ska ta i en bakkant för att sedan droppa ner i en lång och smal glepa, är det bra att ha en "stum" boll som inte studsar tillbaka utan mer "dör" när den träffar en sarg.
- Det finns en uppsjö av bollar, det är helt otroligt, säger Andreas Rosengren och visar upp en färgkarta av olika bollar i sin lilla väska.
- Det där är en raritetsboll, säger och pekar på den röda boll som blir min huvudboll för dagen.
Det finns nämligen vissa bollar, bollar som inte längre görs, som har egenskaper som är eftertraktade. Enligt Andreas Rosengren kan man få punga ut med uppåt sjuhundra spänn för att komma över en begagnad.
Och på tal om pung.
- Nu är den lite kall. Men då kan man stoppa den i fickan så den blir lite varm när man kommer fram till den bana man behöver den på, säger Andreas Rosengren och sätter ner den svarta bollen som vi ska använda om ett par hål, i fickan.
Man gör den pungvarm, alltså?
- Precis.
Om det var den intima värmen som gjorde det eller ej låter vi vara osagt, men när vi kommer fram till detta hål så går det bra.
Rätt hårdhet
Det är av den varianten där det gäller att ha rätt hastighet på bollen. Mitt på banan går det plötsligt brant uppför i en halvmeter och högst upp sitter en bräda. Det gäller att inte slå för hårt för då hittar inte bollen in i glepan mellan banan och brädan utan studsar tillbaka. Slår man för löst når man inte ens upp till kanten där bollen ska trilla över.
Men jag lyckas hitta rätt känsla och bollen tar faktiskt inte ens i brädan utan droppar vackert ner och jag hålar ut med en tvåa.
- En tvåa. Det får du vara nöjd med, berömmer Rosengren.
Man tackar.
Några hål senare är läget annorlunda.
Det nyligen införskaffade självförtroendet är borta.
Redan vid anblicken av hålet inser jag att det blir problem.
Det går lätt uppför och hålet ligger på en förhöjning lägst upp. Här krävs således både precision i sidled men även extrem precision i bollens fart. Vi spelar också utan några som helst hjälpmedel, det betyder att vi vickar upp stoppet som finns bakom hålet och det försvårar det hela betydligt. Dessutom lutar banan.
Tilltyglad stolpe
Här kommer också första sjuan och den där uppgivna hopplösheten som infinner sig efter tre slag kommer som ett brev på posten. Men så är det nog banans svåraste hål också.
- Det går nog att se på stolpen att det är svåraste hålet, säger Andreas Rosengren och pekar på en staketstolpe av trä som ligger bara metern bakom utslaget.
Och jodå, den ser ut att ha fått sig ett par hugg av något som skulle kunna vara en bangolfklubba...
- Där har man varit och hackat. Nog har man lindat en och annan klubba runt en stolpe. Det ligger nog ett par klubbor i Lulsundskanalen också, säger vår golfexpert.
Sekunden senare har han dragit i sin första spik för dagen.
Vi tar oss fram bana för bana på den charmiga anläggningen på Östermalm. Här har det spelats bangolf från början av 60-talet, dit klubben då flyttat sin verksamhet efter att ha huserat på Bredviken. I slutet av 40-talet spelades det bangolf i Luleå på banor som då låg på Ytterviksvägen i Luleå. Den banan var av så kallad "tivolimodell" där bildäck, trattar och vågvarianter var inslag på banorna.
Lyckades inte ända fram
På Östermalm är det i dag filtbanor som håller tävlingsklass men någon klubb existerar inte längre. Däremot är anläggningen på Östermalm bättre än på många år.
När vi avslutat vår runda står det klart att jag inte lyckades hålla tre slag i snitt, vilket alltid är målet.
Men annars var det som vanligt.
En del skratt, en del frustration, en del lycka, en del sjuor, en del spikar.
Dags för glass.