Jag slogs av en euforisk känsla förra veckan.
Som när man upptäcker hur mycket man gillar något – eller när man passerat fyra öl i en lägenhetsfest.
Det är liksom oslagbart.
Jag gick genom industriområdet som ligger inträngt mellan Björkskataleden och Mjölkuddsberget.
Det är en grå och olustig gångväg allt som oftast.
Tunga fordon struntar i om de stänker ned oss som går på den smala strimman av gångväg som är skarvad ur motorleden mot lastbilsgaraget längre fram.
Det är bara skit att gå där, allt som oftast.
Men den gången var det sol i Luleå – då kan jag förlåta alla dess synder.
Gudarna ska veta att det inte var lätt i början, när jag som bonnpöjk flyttade från Älvsbyn till Luleå.
Det var lätt i inlandet. Det fanns egentligen bara en gata med affärer på, man kunde inte gå så värst mycket vilse även om man ville det.
De enda minnena från Luleå var väl egentligen första gången man fick gå in på Carlings och nära en sprucken rockstjärnedröm med dyra skjortor, första gången man kunde åka två rulltrappor direkt efter varandra i Smedjan eller när Lira BK med Christopher Ryan i laget gav oss ordentligt med smisk i fotboll ute i Bensbyn.
Det var dags för nya intryck, skaffa sig en bild av mitt Luleå – och det blev en ren mardrömsstart.
Första dagen, ta lokalbuss ner på stan – vilken ska man ta?
Fyran från Porsö centrum, går den förbi Smedjegatan?
Det är väl bara att fråga, tänkte jag.
Jag hittar en man vid busskuren, han får guida mig.
– Går den här bussen förbi centrum? frågar jag.
– Bussen har inte gått ännu, svarar han.
– Men när den går, kommer den köra genom centrum?
– Den har inte gott än (en aning argare ton).
– Om vi leker med tanken att bussen har gått, kommer den då att passera genom centrum?
– Förstår du inte vad jag säger, den har inte gått ännu! (Han är arg nu)
– Men för helvete, förstår inte du vad jag säger, jag frågar om den kommer att gå genom centrum! (Jag är också arg)
– För sista gången, den har inte GÅTT ÄN!” (Nu exploderar han)
Det gick helt enkelt åt skogen. Jag kände mig ännu otryggare än innan. Det var som att vi pratade olika språk.
Så mycket dialekt har jag ändå inte. Det blir ett och annat bondskt ord här och där, men det borde alla kunna se förbi.
Nej, mardrömsstarten var ett faktum.
Inte nog med att jag flyttat till, vad det verkade, en vindtunnel som bara blåste kallt – jag kunde inte ens kommunicera med lokalbefolkningen.
Vi väntade kvar i tystnad, jag och mannen – skrikmatchen uteblev.
Jag satte mig i depprollen en stund, ångrade varje beslut jag tagit.
Men då, som nu, förlät jag allt det där.
Det var minimala saker jag råkade ut för, men när förändringens vindar blåser är man lättstött.
Nu kan vi titta tillbaka på en lång och fruktsam relation, jag och Luleå.
Flera gånger i januari har jag varit nära att testa lyckan någon annan stans och varje år är det en önskan i alla fall.
Men när solen lyser i Luleå tänker jag om.
Det kan bli fyra fina år till. Bara ni får tummen ur och skaffar en användere på kuriren.nu så att jag får behålla jobbet.
Tack på förhand.