"Gruppen är liten.
Men målen är stora.
Landslaget och Paralympics 2008"
Det var inledningen på ett reportage som jag gjorde i mitten av oktober 2004. Jag hade hört talas om ett gäng rullstolsburna pingisspelare som gett sig den på att nå framgång. I gruppen fanns bland andra Ingela Lundbäck som bara veckan innan Kuriren kom på besök hade gjort tävlingsdebut i Eskilstuna. Den lilla gruppen på fyra personer tränade uppåt fyra, fem gånger i veckan redan då och Ingela Lundbäck var kanske den som var mest drivande. Snudd på träningsnarkoman.
Hon hade nämligen återupptäckt idrotten och pingisen efter några jobbiga år där hon inte kunnat idrotta på grund av smärta i fötterna. Smärtorna kom från Gorlins syndrom, en diagnos hon inte fick förrän 2007, och till slut insåg hon att rullstol var det enda alternativet.
Det som slog mig 2004 var målmedvetenheten. Redan då pratade gänget om att delta i nästa Paralympics – som skulle hållas fyra år senare.
– Ja, man måste ha ett mål, konstaterade Ingela Lundbäck självklart i den lilla träningslokalen i Hälsans Hus.
Hon kan skratta åt det i dag. Då visste hon ingenting, menar hon. Hon hade knappt tävlat och hade ingen aning om hur hon stod sig mot andra tjejer i hennes klass.
Hon hade ingen aning – men andra såg framtida stordåd. Mattias Täck, en av ledarna i landslagsorganisationen, drog följande slutsats när han såg henne spela för första gången:
– Ingela, du kommer bli bäst i världen.
Stora ord om en spelare som då inte tävlat mot de bästa och som nyss hade börjat med sporten. Orden fastnade inte då utan kändes mer overkliga.
– Tjena. Jag hade ju bara tränat mot Ove (Brännholm) och Andreas (Joanson) så jag tänkte att det var bullshit. Men sedan fick jag maila honom när jag blev rankad etta i världen "Du, du hade rätt", säger Ingela Lundbäck och skrattar.
Hon gör ofta det när hon pratar. Men det har funnits andra stunder, tunga stunder, jobbiga perioder.
1997 blev hon sjukskriven som 22-åring och tvingades sluta med all idrott. Idrottsträningarna, som varit en del av hennes liv i många, många år, var ett minne blott. Och så skulle det förbli resten av livet. Trodde hon. Det gjorde sitt för humöret.
– Ja, jag fick inte idrotta, något jag gjort i hela mitt liv. Inte jobba, inte idrotta. Jaha, då sitter man hemma i lägenheten och tycker synd om sig själv och så visste jag inget om handikappidrott. Jag tänkte att hela livet är slut, nu får jag inte idrotta mer, nu finns det inget mer att göra när jag hade så ont. Men sedan fick jag reda på handikappidrotten och då var det liksom "hoppsan".
På en Luleå Hockeymatch pratade hon med Ove Brännholm och Andreas Joanson, hennes blivande träningskamrater, och de berättade att de börjat med pingis. Men det var ändå inte helt självklart att hon skulle börja spela.
Ingela Lundbäck spelade länge vanlig pingis och var rankad som Norrlands bästa i sin åldersklass ett tag. Jag spelade själv pingis och vi tränade tillsammans under ett par år. Bra bollkänsla och en enormt svårläst forhandloop som satt i "fel" hörn är det som satt sig på minnet hos mig.
Men intresset för vanlig pingis tog slut. Fotboll var betydligt roligare. Därför var det inte helt självklart att börja med just rullstolspingis.
– Jag hatade egentligen pingis, det var ju så tråkigt det var därför jag slutade men jag tänkte att "Ja, det är ju idrott så jag måste ju testa". Men det var en helt annan grej, hur roligt som helst. Det blev som wow!, säger Ingela Lundbäck som trots att hon hållit på med vanlig pingis inte hade koll på att det fanns en variant för rullstolsburna.
– Jag hade ingen susning alls. Handikappidrott visades ju aldrig på tv, säger hon.
Det var ganska stor skillnad mot vanlig pingis. En skillnad som passade henne.
– Man får ta bollen på uppstuds och det gäller att tänka mer. Att använda huvudet mer. Jag måste alltid tänka ett steg före, förklarar hon.
Det råder ingen tvekan om att handikappidrotten betytt oerhört mycket för Ingela Lundbäck. Dels fick hon sätta tvivlare från förr på plats, dels fick hon tillbaka livsglädjen.
– Det är därför det skjuter i höjden här, säger Ingela Lundbäck och pekar på livslinjen från hon började med pingis 2004.
– Nu var jag värd någonting, nu kunde jag hålla på med idrott igen och känna mig behövd och få det sociala tillbaka. Inte bara sitta här hemma och tycka synd om mig själv. Det betydde mycket. Och att det sedan gick bra, det hade jag ingen tanke på egentligen. Det var bara roligt att komma i gång igen, berättar hon.
Ingela Lundbäck har genomgått många operationer i händerna och fötterna för att komma till rätta med de problem som sjukdomen orsakat. När den första operationen gjordes visste inte läkarna vad det hela handlade om utan operationen skulle bara gå ut på att sära på ben i foten som var "sammansmälta". Efter det skulle hon bli bra.
– Jag skulle kunna spela fotboll efter två månader igen, sa de. Okej, sa jag. Jag väntar än. Ännu har jag inte spelat någon fotboll.
Om hon undersökts ordentligt så hade mycket smärta och problem undvikits.
– De tog bara en slätröntgen och inte en datortomografi där de kunnat se allt. Och så opererade de efter det. "Ojdå, hoppsan. Vi gjorde visst fel.", säger Ingela Lundbäck.
Hon har fått några tusenlappar för felbehandlingen. En klen tröst med tanke på all den smärta hon haft under många år.
Med idrottens intåg så kom också glädjen.
Inte oväntat går livslinjen högt när hon tagit sina medaljer. Efter bara ett och ett halvt år som aktiv tog hon EM-guld 2005. Trots smärtor i händer och fötter så kom framgångarna och livslinjen håller sig hög ett par år. Men 2011 går den tvärt ner och 2012 slår den i botten.
På livslinjen finns två namn – "Ernie" och "Tobba".
"Tobba" var Ingela Lundbäcks morbror som gick bort under 2012 och det gjorde även "Ernie", Ernst Bolldén. Han var landslagets ålderman som spelade fem Paralympics under karriären och som ända sedan starten betytt mycket för Ingela Lundbäcks karriär.
På Valborg 2012 gick han bort i cancer.
– Det var min mentor. Han har lärt mig allt jag kan. Han tog hand om mig och berättade hur allting gick till. Han var en frisk fläkt som gjorde mycket för stämningen i landslaget, säger Ingela Lundbäck.
Hon beskriver första halvan av 2012 som "gräslig" men när hon sedan åkte till Kina på träningsläger så vände det till det bättre. Och andra halvan av 2012 och början av 2013 blev i stället bra. Mycket bra. Riktigt bra. Fantastiskt bra.
Livslinjen går så högt det går på pappret.
Brons i singel och silver i lag på Paralympics i London 2012 och utmärkelser som länets främsta kvinnliga idrottare 2012 gör att hon nu blickar framåt.
Lagkamraten Anna-Carin Ahlquist, som Ingela Lundbäck beskriver som "världens bästa lagkompis", har aviserat att hon vill satsa vidare mot VM nästa år och Ingela Lundbäck hakar på. Egentligen hade Ingela Lundbäck tänkt sluta efter Londonsuccén eftersom smärtorna i handen blev för stora men efter en ny operation så vågar hon se framåt igen.
Och efter nästa VM är det helt plötsligt inte så länge kvar innan det är dags att börja fokusera på Paralympics i Rio. Den satsningen blir ett senare beslut men visst lockar det att göra ett tredje Paralympics.
– Känner jag mig fräsch i kroppen så kommer det bli svårt att sluta, säger Ingela Lundbäck.
Livslinjen fortsätter.