Inför förra matchen skrev jag att Skellefteå säkerligen skulle komma ut taggat till max. Så blev det också. Skellefteå förde matchen i första perioden och större delen av andra samtidigt som Luleå Hockey inte alls var noggrant med detaljer. Det slarvades en hel del.
När Cam Abbott gjorde 2–3 i slutet av andra perioden fick Skellefteå lite darr på manschetten. Hockeyguden fortsatte stå på Luleå Hockeys sida och Joonas Vihkos 3–3 via Petter Granbergs skridsko var knappast helt rättvist. Men sedan när är idrotten rättvis?
Nä, just det.
Luleå Hockey och förlängningar är en trevlig läsning, i alla fall för Luleåögon. Således har man ett litet övertag när det är dags att spela sudden.
En inte så oviktig detalj.
När det nu är dags för tredje matchen har Luleå Hockey satt Skellefteå i ett jobbigt läge. Hemmaplansfördelen är borta och lördagsmatchen är lurig. Lurig eftersom det är match redan på söndag och båda lagen har spelare som åker omkring halvskadade. Man måste spela smart, men samtidigt vinna. Luleå Hockey har haft tunga pjäser på skadelistan, nu talar mycket för att i alla fall Janne Niinimaa kommer tillbaka.
I Skellefteå finns det mer att plocka ut från exempelvis Joakim Lindström och Mikko Lehtonen.
Men även Fredrik Warg och David Rundblad har en del att bevisa. I slutspelstider kommenterar man inte skador, men helt klart är att ovanstående troligen spelar småskadade.
Det sliter.
Match två dagar i rad sliter.
Nu börjar det handla om vem som har tränat bäst på försäsongen. Vem som tål mjölksyran bäst. Vem som känner efter minst.
Jag har inte specialstuderat Skellefteås sommarträning. Men jag vet hur hårt Luleå Hockey har tränat för att orka med att spela som man gjort under säsongen. Med hög intensitet och få misstag.
Det är dags att börja inkassera den träningen och i ett sådant läge känns det som om Luleå Hockey sitter med flera ess på handen.