Drygt fyra timmar innan det är dags för nedsläpp mellan Luleå och Leksand är Harriet Widmark på plats på våning fem i Coop Norrbotten Arenas pressrum. Hon är där för att förbereda fikat och göra i ordning smörgåsar som ska serveras till besökarna på pressläktaren.
– I dag har jag gjort lite drygt 80 mackor, säger Harriet Widmark.
Sakta men säkert droppar besökarna in och alla stannar upp för att prata med henne. Det är inte bara pressfolk som sitter på pressläktaren. Bland annat dyker den tidigare lagkaptenen i Luleå Hockey, Anders Burström, upp och dricker kaffe. En annan frekvent besökare på läktaren är den forne Luleåtränaren Freddy Lindfors som även han tar sig tid att prata med henne.
– Harriet är fantastisk. Hon har till och med varit här längre än jag, och det är helt otroligt, säger Freddy Lindfors med ett leende.
Så hamnade hon i Luleå HF
Och det är få personer som har varit med lika länge som Harriet. Redan i början av 1970-talet fick hon frågan om hon inte kunde hjälpa till med att ordna matsäck till hockeylaget IFK Luleå. På den tiden sålde hennes pappa biljetter åt både fotbollslaget och hockeylaget.
– Det var min bror som spelade hockey i IFK Luleå som tyckte att jag kunde komma och hjälpa till. Han sa att ”hörudu, vi behöver hjälp”. Då fick jag göra mackor till bortamatcherna, 80 mackor. Det var en beställning av Åke Wikman, lagledare för IFK Luleå och Luleå Hockey.
I dag är Harriet inne på sin 44:e säsong i föreningen och under resans gång har mycket förändrats i organisationen. IFK Luleå blev Groko Hockey för att slutligen bli Luleå Hockey. Störst skillnad blev det när Luleå Hockey gick upp till elitserien. I dag är det drygt 200 personer som arbetar och hjälper till under matcherna.
– Det var en liten förening tidigare. Man var nära varandra och kände alla. Nu är det ju så stort och vi är lite mer utspridda. Men det är ju på grund av utvecklingen och utvecklas måste man ju för att kunna driva den här organisationen.
Även arbetsuppgifterna har förändrats med åren. I början hjälpte hon till med att sköta resultattavlan i ishallen. För några år sedan fick spelarna själva önska vad de ville ha för mellanmål av Harriet innan match och träning. Men på senare år har spelarnas kost förändrats efter att lagets fystränare Petter Pettersson bestämt att spelarna inte ska äta kolhydrater.
Tränarens udda önskemål
– Nu får de buljong, tonfiskröra, cashewnötter och sånt. De har ett helt annat upplägg nu. Men de är väldigt duktiga. De skadade spelarna sitter också med här uppe på pressläktaren. De kommer bara in och hämtar kaffe, de ska inte ha något fika.
Vad är det ovanligaste önskemålet du fått?
– Vi hade några amerikaner, de första som kom hit, som vägrade äta hästkött. Annars var det bara tränaren Micke Andersson som ville ha räksallad på sin varmkorv som jag tyckte var ovanligt vad jag minns. Det hade jag aldrig hört talas om då.
Finns det spelare i dag som saknar det gamla mellanmålet?
– Spelarna kan komma och fråga ”får vi någon korv” ibland. Det är några stycken som gärna skulle kunna tänka sig det, Johan Fransson och några till. Men nu är de så inkörda på att de inte ska ha det att de inte äter det. Och de nya spelarna har ju inte varit med om något annat än det som gäller nu, säger hon.
Innan spelarna värmer upp beger sig Harriet ner till domarnas omklädningsrum för att leverera smörgåsar och kaffe. Väl där möts hon av kvällens domarduo, Patrik Sjöberg och Morgan Johansson, som är på väg att byta om till domarmundering. Under alla år som hon arbetet för föreningen har hon utvecklat speciella relationer med såväl spelare, ledare som domare. Det visar sig inte minst här. Hon hinner knappt ställa ner fikat innan de en efter en kommer fram och kramar om Harriet.
Unika relationer
Helt plötsligt tar Sjöberg fram en parfym och sprayar på handleden.
– Vad tycker du om den här?, säger han och sträcker fram armen till Harriet som luktar lite snabbt och ger parfymen godkänt.
– ”Putte” (Sjöberg) brukar köpa parfym på flyget och kolla med oss vad vi tycker om dofterna, säger Harriet med ett leende.
Tillsammans med kollegan Annika Lundberg ser hon de två inledande perioderna av matchen från sin plats på pressläktaren. Men när den tredje spelas är det dags att bland annat städa undan kaffetermosarna och diska plåtarna som fikat legat på innan.
Under alla dessa år har Harriet aldrig fått någon ersättning för sitt arbete för klubben. I dag är hon pensionär men under tiden hon jobbade som fritidspedagog innan hon blev pensionär i somras fick hon flytta om och byta scheman för att hinna med att jobba under matcherna. Så vad är det då som har fått henne att ställa upp ideellt under alla dessa år?
– Jag är en sådan person att när jag tar på mig något. Då vill jag slutföra det också.
Hur länge tror du att du kommer fortsätta med det här?
– Jag tar ett år i taget. Men nog känner jag att nu när man slutat jobba så kanske man kan göra något annat. Jag har min dotter och barnbarn i Helsingborg. Men det är aldrig någon som frågar om jag ska fortsätta heller. Det är väl upp till mig att säga till. Vi får väl se. Det känns som att man kanske vill åka utomlands och ta lite annan semester än den man har haft tidigare.