Redan i tidiga tonåren var Lina Alainentalo den stora talangen som spåddes en ljus framtid inom friidrotten. Som 15-åring var hon Sverigeetta i fyra grenar och med två guldmedaljer från USM hängande runt halsen visste hon inte att hon två år senare skulle hamna i sitt livs svåraste kris.
Lina tävlade under den här tiden för Boden Friidrott och var aktiv inom flera grenar där medel- och långdistans tillsammans med längdhopp och spjutkastning var favoriterna.
Hon var alltid ett toppnamn när tävlingarna skulle avgöras och hon tränade alltid hårt. Lina var tidigt medveten om vad som krävs för att nå framgång så att fuska med träningen har aldrig varit hennes grej.
Varken då eller nu.
2009 bytte hon klubb till Stockholmsbaserade Hässelby SK. Främst för att klubben hade bättre ekonomi och kunde sponsra resorna till tävlingar runt om i Sverige.
Träningsmässigt körde hon på som vanligt hemma i Boden. Lika målmedvetet och med samma stenhårda disciplin.
165 centimeter och 33 kilo
Problemet var att Lina tränade för hårt i förhållande till hur mycket hon åt. Hon började känna att hon måste träna för att hon ätit för mycket. Tvångstankar började styra hennes vardag och resultatet blev att Lina tappade kraftigt i vikt.
I december 2009 tog det stopp.
Det var nu uppenbart för alla att Lina hade drabbats av ätstörningar och det var hennes föräldrar som till slut drog i handbromsen. De tog med Lina till Sunderby sjukhus för läkarundersökning - något som Lina i dag är oerhört tacksam för.
Det konstaterades snabbt att hon måste få vård direkt. Lina är 165 centimeter och vägde då 33 kilo.
- De gjorde tester och vägde mig och sedan blev jag inlagd akut. Jag fick inte röra mig och hade en massa slangar kopplade till mig. Jag var verkligen inte i min bästa form om man säger så, säger Lina.
- Jag tror inte att jag hade varit i livet i dag om jag fortsatt på samma sätt i två veckor till.
Vi träffas hemma i köket i Svartbyn strax utanför Boden. Lina berättar öppet och ärligt om vad hon varit med om.
Hon vill berätta.
Hon vill dela med sig av sina erfarenheter för att hjälpa andra som hamnat i samma situation.
Lina beskriver det som att hennes kropp höll på att stänga av sig. Organen fungerade inte normalt, blodvärdena var dåliga och såväl kroppstemperaturen som pulsen var för låg.
Under sex månader fick hon vård på medicinsk avdelning och på barnpsykiatrin på Sunderby sjukhus.
Hur mådde du tiden innan du blev inlagd?
- Jag mådde väldigt, väldigt dåligt.
Men du fortsatte ändå att träna?
- Jag hade träningsförbud men tränade i smyg när mina föräldrar sov. Jag brukade ställa klockan och stiga upp vid fyratiden på morgonen och sticka iväg. Ingen märkte något. Smart uttänkt men ändå inte, och så här i efterhand brukar jag tänka men herregud vad dum man var.
- Det är en hemsk sjukdom, tillägger hon.
Lina beskriver det som att hon levde i en bubbla som medförde isolering och ett egoistiskt tänkande.
- Man är i sin egen lilla värld och varken ser eller hör något annat. Det är hela tiden fokus på dagen och på att få träna och förbränna, säger hon.
Kompisar och vänner insåg snart att allt inte stod rätt till, det märkte Lina i deras ögon. Hon har förståelse för att man tar omvägar runt det obehagliga men betonar hur viktigt det är att ifrågasätta i stället för att vara tyst.
- Många kompisar blev ju så jävla rädda för det syntes ju tydligt när jag spårade ur rejält. Många i min närhet tog omvägar för att slippa möta mig, folk ville inte komma fram och prata med mig och jag kände mig nästan utstött.
Sprang bort ångesten
Lina säger att man måste ta tag i problemet direkt och inte släppa taget - trots att personen ifråga blir förbannad och försöker backa undan.
- Någon borde sagt åt mig, Lina du är jättesmal och måste göra något åt det, va fan håller du på med egentligen?
När förstod du själv att du hade problem?
- Man är medveten om att man gör fel men ändå är det något som driver en att fortsätta. Det var först när jag blev inlagd på sjukhus som jag insåg att shit, nu har jag gått väldigt mycket för långt.
Vilket råd vill du ge till någon som råkat ut för samma sak som du?
- Man är ju i sin egen tankebubbla och gör som sjukdomen säger. Man får panikångest och då far man som i mitt fall ut och springer. Men det gäller att slå bort de tankarna för man vet att det är fel. Det är så jag gör, jag gör tvärtemot det sjukdomen vill att jag ska göra.
Trampade gasen i botten
Lina säger att man behöver hjälp för att bli frisk igen. Ingen klarar det ensam och själv fick hon stöttning och hjälp av familjen, Sunderby sjukhus och även Hässelby SK som fanns med på ett hörn.
I december är det två år sedan hon blev inlagd och att hon tagit sig ur krisen så här snabbt är ovanligt. Det brukar normalt ta längre tid att komma tillbaka.
Hon skrattar när hon berättar att det är hennes disciplin och målmedvetenhet som hjälpt henne. Fast den här gången på ett positivt sätt.
- Det har varit ren viljestyrka från min sida, jag ville så väldigt gärna komma tillbaka snabbt.
När Lina blev utskriven var hon otroligt träningssugen. Hon gjorde misstaget att trampa gasen i botten och resultatet blev att hon drog på sig skador. Lina hade tappat mycket muskelmassa och kroppen var inte helt återställd.
- Jag var jättesvag i ryggen och det blev obalans när jag snabbt tränade upp musklerna i mage och ben. Jag gick hos flera olika sjukgymnaster och hade jättestora problem.
Samarbete med Grenemark
Lina fick sakta farten och ge återuppbyggnaden den tid som behövdes och sedan sex månader är hon fysiskt helt återställd. Lina har hållit igen på tävlandet under året och har nu siktet inställt på våren 2012 då tanken är att hon tävlingsmässigt ska vara tillbaka till hundra procent.
- Jag är stark som en tjur nu brukar pappa säga och det är sant att jag fysiskt har återhämtat mig men psykiskt att ställa sig på en tävlingsarena känns fortfarande tungt. Men jag är inte orolig, den delen är också på väg att bli bra.
Hon har inlett ett samarbete med skidskytteprofilen Kalle Grenemark som lagt upp hennes nya träningsprogram. Grenemark har infört en ny punkt på träningsschemat för Lina.
En träningsfri dag.
- Tidigare var min träningsfria dag att springa 15 kilometer i lugnt tempo, så en dag där jag inte gör någonting känns väldigt ovanligt, säger Lina och skrattar.
Skiver en bok
Hon går sista året på gymnasiet och har framskridna planer på att skriva en bok om upplevelser från sjukdomstiden. En bok som kan vara tillhjälp för andra men också en form av rehabilitering för henne själv i att få skriva av sig allt det jobbiga hon varit med om.
Är du orolig för att du en dag ska falla tillbaka i samma situation igen?
- Oron finns där och det händer att jag får ångest. Men jag är stabil just nu och jag tror aldrig att kommer att falla tillbaka på samma sätt. Men jag är beredd på att jag kommer att få kämpa med de här tankarna resten av mitt liv.