Lina Andersson är en positiv människa.
Kanske en av de mest positiva i den svenska VM-truppen. Hon är garanterat en av åkarna med det starkaste psyket.
Hon har härdats genom åren och lärt sig att inte ta någonting för givet.
Den här säsongen har på många sätt varit lik de tidigare. Sjukdomar har stört Lina Andersson.
Hon missade VC-premiären i Gällivare och tvingades bryta i de följande tävlingarna i Kuusamo. Hon tog beslutet att inte köra Tour de ski efter att ha insjuknat under mellandagarna, och vid SM-tävlingarna i Sundsvall stod hon över det avslutande klassiska loppet över 10 kilometer på grund av problem med luftrören.
Ett problem som enligt Lina Andersson förvärrats under åren.
- Men jag tycker ändå jag klarat mig relativt bra den här säsongen om man jämför med tidigare år. Jag har varit sjuk men det har inte varit några jättelånga perioder på två-tre veckor utan det har stannat vid en vecka. Det har inte varit lika långdraget.
Har motgångarna med sjukdomar gjort dig starkare som människa?
- Ja, det tror jag. Visst är det jättenegativt att gå förkyld, men det har nog fört med sig något positivt också. Man har lärt sig att det inte är hela världen och livet går ju vidare ändå.
- Sen brukar jag tänka att trots att jag har haft problem med sjukdomar så har jag ändå varit framgångsrik. Det har funkat ändå för mig och jag har fått kliva upp på pallen några gånger.
Funderar du någon gång på att karriären kanske kunnat vara ännu framgångsrikare?
- Ja, någon gång har jag kunnat tycka att det är orättvist och att man aldrig får en ärlig chans. Att man aldrig får ut hundra procent av det man har i kroppen.
Har du aldrig känt dig knäckt av motgångarna och tänkt att "äh, nu skiter jag i det här"?
- Nej, jag har alltid tittat framåt. Men det är ju klart att där innan OS i Vancouver när man insåg att man inte kunde åka så var det givetvis tufft. Samtidigt som man blir härdad efter vägen så brukar jag tänka att det är ju bara idrott.
Ingenting var givet
Under SM-helgen fick Lina Andersson beskedet att hon blivit uttagen till VM. Något som var en lättnad för henne eftersom konkurrensen om platserna hårdnat. Många har åkt bra den här säsongen och ingenting var givet på förhand, menar hon.
Hur hade du reagerat om du inte blivit uttagen?
- Det hade så klart inte varit roligt men samtidigt kanske det hade varit nyttigt och lärorikt även det. Det är något som man måste vara förberedd på men jag har hittills varit väldigt privilegierad och fått uppleva väldigt många mästerskap.
Vad har du för målsättning inför Holmenkollen?
- Det är ju väldigt tajt om platserna så bara för att man blivit uttagen är det inte säker att man får åka. Det är ju en lite annan sits än man är van vid. Förut har det mer varit så att man tidigare vetat om man får åka eller inte.
Om vi förutsätter att du får åka sprinten, hur ser du på dina chanser att lyckas?
- Det är ju klart att om man åker en sprint så siktar man på att ta sig till final. Sprint är lite speciellt eftersom det är väldigt sällan man åker en sprint och är helt nöjd. Det är alltid något som man är missnöjd med efteråt.
Hur tänker du kring stafetten?
- Ja, där är det jättetufft om platserna så det är väl ingenting jag direkt räknar med att åka.
Hon missade OS i Vancouver förra året på grund av sjukdom och tvingades följa de svenska framgångarna från soffan. Men hon vill inte kalla det för ett misslyckande.
- Nej jag var ju inte där så något misslyckande vill jag inte kalla det. Man får på något sätt utgå ifrån var man befinner sig för tillfället. Under tävlingarna vill jag självklart åka bra men jag tänker inte att jag vill åka bra för att visa någon annan. Jag åker för min skull.
Vad säger du till dem som ifrågasätter att du överhuvudtaget är med i VM-truppen?
- Det har jag inte hört något om så det har jag ingen kommentar till.
Berörs du av kritik?
- Nej, jag läser aldrig någon kritik så jag är ovetandes om allt sånt.
Lina Andersson fanns på plats under OS i Salt Lake City 2002 och fyra år senare tog hon OS-guld i lagsprint i Turin tillsammans med Anna Dahlberg.
Nästa gång OS genomförs handlar det om Ryssland och Sotji 2014. Då har Lina Andersson hunnit bli 31 år.
- Jag har inte satt upp några mål åt varken det ena eller andra hållet utan kommer att hålla på så länge jag tycker att det är kul, säger hon.
Och tillägger:
- Men allting har givetvis ett slut.