Att skjuta ner några lerduvor borde väl inte vara något problem tänkte jag och bokade upp "Kuriren testar sporting" tillsammans med rutinerade Anders Åberg från Sunderby Sport & Jaktskytteklubb.
Efter att ha förnedrat mig på diverse idrottsarenor
genom åren (läs Coop Arena och Kajakklubben) var det äntligen dags att glänsa litegrann. I lumpen var jag helt okej på att avfyra min AK5:a och när vi hade en avslutning med fotbollslaget någon gång i slutet av 1990-talet var jag riktigt vass på att träffa lerduvor.
Och jag hade även en perfekt bortförklaring om något, av någon oförklarlig anledning, skulle gå snett - jag kunde skylla på min försämrade syn.
Men, min nödutgång, stängdes tämligen omgående. Man kan lugnt säga att jag borde ha vetat bättre - jag borde ha varit mer påläst. Innan jag anlände till skjutbanan frågade jag endast vad jag skulle ha på mig - men inte vad skyttegrenen sporting exakt innebär.
Det hann bara gå några minuter innan jag förstod att jag verkligen inte skulle
kopiera Pia Hansens guldskjutning från OS i Sydney 2000.
Många stationer
För det första var det inte dubbeltrapp som stod på schemat och för det andra så var det inte lika okomplicerat som när jag sköt en nybörjarvariant för drygt tolv år sedan.
- I sporting kan duvan komma lite var och hur som helst. Man skjuter från många olika stationer runt banan, förklarade min instruktör Anders Åberg, med 15 års erfarenhet av sportskytte.
Efter en genomgång av hagelgeväret i klubblokalen var det dags att ta sig ner till skjutområdet. Med oss hade vi rutinerade Anders Rånlund, 39, som några dagar tidigare hade slutat elva under ett landslagstest i Uddevalla. Han visade upp duvorna som finns i fyra färger - vit, gul, orange och grön. Varje färg har sin egen storlek och rörelse, vissa går högt och några går lågt efter backen.
Tämligen omgående kom nervositeten: "Åker duvorna inte bara rakt framför ögonen", tänkte jag för mig själv samtidigt som Rånlund intog skjutställning och kallade in en duva. Sekunden senare small det till och den orange duvan föll i tusen bitar.
"Var kanske lite rädd"
Nu var det min tur. Jag ropade in duvan från kastaren - siktade och sköt.
- Träffade jag?, sa jag och tittade på Anders Åberg som log och skakade på huvudet.
Bakom honom stod Anders Rånlund och bet sig i läppen.
- Du kisade med ögonen, det var nästan som att du blundade. Det såg ut som att du funderade: "Undrar hur hårt det smäller, kommer det här att göra ont?", sa Rånlund en dryg timme senare när jag frågade varför han såg så lurig ut efter mitt första skott.
Anders Åberg:
- Du var kanske lite rädd, sa han med ett leende.
Åtta raka träffar
Det dröjde ytterligare två skott innan jag fick in tajmingen. Åberg och Rånlund förklarade att jag behövde sikta lite annorlunda och då gick allt bättre.
Fyra, fem, sex, sju och åtta på raken. Träffarna avlöste varandra och jag
kände att kaxigheten kom tillbaka. Det här ska bli en hyllningstext till mig själv - MEN. Tyvärr så finns det ett men.
- Nu har du fått känna på bössan, sa Åberg.
- Är vi inte klara nu?, frågade jag.
- Nej, det här var bara lite uppvärmning. Du ska ju testa på sporting, svarade Åberg.
I nästa moment fick jag prova på en variant där duvan kom lite mer oberäkneligt. Det gick sådär.
Rör sig som en väderkvarn
Objektet kom lite högre upp i luften och troligen var min rörelse lik en väderkvarns. Bössan åkte i upp, ned och i sidled - och dessvärre skedde det inte i en naturlig rörelse.
- Nu är det lite svårare, eller hur?, sa Anders Rånlund och gav mig sedan några tips och trix.
Efter fem-sex missar fick jag äntligen min träff - jag försökte se lite cool och världsvan ut. Jag fick faktiskt ett berömmande ord (bra). Efter det lyckades jag träffa några till duvor och jag kände mig nöjd med mitt test.
- Men vi hade planerat att du skulle få testa på några fler stationer, sa Anders Åberg och pekade på en kastare som satt drygt tio meter upp i luften.
Han fortsatte:
- Den är ganska lurig. Du måste skjuta rakt upp i luften och fånga duvan i siktet när den dyker upp rakt bakom dig. Den är ganska svår.
Då förstod jag återigen att sporting inte bara handlar om att skjuta rakt på en nybörjarduva. Det krävs träning och åter träning - vi hade kunnat stå där länge. Det var inte ens aktuellt att testa skjuta på de svårare skjutstationerna.
- För att vara nybörjare såg det ändå bra ut. Faktiskt över förväntan, sa Anders Rånlund.
- Med lite träning så hade du kunnat bli en stabil skytt.
Blå axel
Min Kuriren testar var över för den här gången. Och, om jag inte förstod det innan, så är jag långt ifrån en fullfjädrad skytt - och tyvärr så kan jag inte skylla på min dåliga syn.
- Det var väl bra, som för de flesta andra nybörjarna. Någon träff och några bom - men alla är nybörjare när de testar på en ny sport, sa Anders Åberg och frågade mig hur axeln mådde.
- Den är lite öm, sa jag.
- Den lär vara blå i morgon, tro mig, sa Åberg som dagen efter visade sig få helt rätt.