Det sägs att har man en gång lärt sig cykla så glömmer man det aldrig.
Jag vet inte om jag håller med.
Som en älskare av konditionssporter är det märkligt att jag aldrig testat landsvägscykel. Visst har man snurrat på lite i Ormbergsterrängen med gammelmountainbiken men det har mest varit på skojnivå.
Jag ser egentligen ingen annan förklaring till att landsvägscykel blivit min, och säkert många andras också, vita fläck på idrottskartan än att det handlar om tillgängligheten. Tillgängligheten till de rätta grejerna. Du ska ha en cykel av landsvägsmodell och det skiter man inte ur sig bara sådär. Ska man investera i en sådan måste det finnas ett hyggligt intresse först. Att det är en materialsport och tekniksport råder det ingen tvekan om och däri ligger kanske sportens svaghet när det handlar om att nå ut till den breda massan. Löpning handlar om att fixa ett par skor och sedan är det bara sticka ut och springa var du vill. En meriterad stålhästMen samtidigt är landsvägscyklingens styrka just att det är en material-, teknik och taktiksport. Det ger helt enkelt sporten många fler
dimensioner än till exempel löpning. Vilka dimensioner det handlar om ska jag bli varse om ganska snart. Min erfarenhet är att få idrotter håller sina utövare i ett så fast grepp som just cyklingen. Det måste betyda någonting. Passande kläder som skor, kepa, hjälm, cykeltröja och handskar får jag låna av läromästaren Thomas Åberg. Och en cykel förstås. En meriterad stålhäst. - Den här har jag nog tagit ett SM-guld på, konstaterar Luleåcyklisten samtidigt som jag drar på mig handskarna. Handskar? För att cykla? - Om man faller, vad tar man emot sig först med?,
säger Thomas Åberg och ger därmed en vink om att han varit med om en och annan vurpa genom åren. Sämre guide än Thomas Åberg kan man hitta. Luleåcyklisten har en mängd framgångar inom cykelsporten. När det vankas veteranmästerskap kan ni lita på att Åberg är med där framme. SM-gulden kan han stapla på hög och på meritlistan finns även VM-titlar i veteranklassen. Framlutad pungkrossande
När jag på vingliga hjul rullar ut för en första testrunda ska jag vara ärlig och säga att det känns fan inte bra. Det är ju inte direkt en vanlig
cykel jag sitter på. Hur smala hjul som helst, en riktigt framlutad pungkrossande körställning, växlar som sitter lite ovant och så sitter ju fötterna fast i pedalerna. Helt enkelt en bra bit från vår nyinköpta, och pungälskande vill jag påstå, Biltema-damcykel som jag susat runt på den senaste tiden. Och på tal om att susa. Två bilar susar förbi bara någon meter vid sidan av.
Hade de vetat att det var en nybörjare som satt på hojen skulle de kanske ha lite mer säkerhetsmarginal. Men fan vet. Enligt åkarna på plats så finns det vissa bilförare som kör förbi och nästan snuddar i åkarna. Vi ska inte överdriva här men visst finns det en säkerhetsaspekt att ta hänsyn till också. Inte ens Scarlett ...
Provrundorna ger resultat. Ganska snabbt känner jag mig säkrare på cykeln. Balansen blir allt bättre och den besvärande känslan att skorna sitter fast i pedalerna kommer man snabbt över. Med en enkel vridning av foten kommer man loss och lika enkelt går det att klicka sig fast igen. Men några provrundor, utan åkare runtomkring, gör ingen Lance Armstrong. Okej, om jag själv flaxar till och styr ut på en åker i Bälinge, det må väl vara. Det som inte vore okej är om jag flaxar till, drar med mig de övriga i fallet och skapar allmänt kaos och ambulansutryckning. Det vore mindre bra. Inte blir jag lugnare när Thomas Åberg måttar upp hur nära man i idealläget ska ligga framförvarande cyklists hjul. Två, tre decimeter. Allt för att kunna dra nytta av luftsuget och det minskade luftmotståndet. - När vi pratar under tiden vi kör så titta inte på mig då, titta på hjulet framför, förmanar Thomas Åberg. Inga problem. Jag ska inte släppa det där hjulet ur sikte om så en naken Scarlett
Johansson oväntat uppenbarar sig vid vägkanten och ropar mitt fullständiga namn och personnummer. Snabbare och enklare
Förutom Thomas Åberg är även Mikael Ronnle, Jacob Nordmark, Mikael Renström och Sebastian Nurmela på dagens tur. Det är delar av nybildade Team Norrbotten som bildats för att kunna ge länet ett slagkraftigt lag i tävlingssammanhang. Men det där med att ligga ett par decimeter från framförvarande hjul är riktigt svårt till en början. Modet sviker mig, särskilt när hastigheten blir lite högre. Det blir gärna någon meter och då tappar man fördelen med att ligga i baksuget, ett baksug som gör det hela mycket lättare enligt den samlade cyklistskaran. Men en sak står klar tidigt - det går bra mycket snabbare och enklare med en riktig landsvägsracer än en så kallad vanlig cykel. Och det är bra mycket roligare. Oväntat näringstillskott
Efter några kilometer provar vi på att dra upp farten till cirka 35-40 kilometer i timmen. En tämligen beskedlig hastighet för åkarna som är på plats på dagens träningspass men för en nybörjare som mig börjar det bli rätt snabbt. En sak som slår mig, bokstavligen, är alla insekter som träffar mig. Att cykla med munnen öppen kan ge ett och annat oväntat näringstillskott på cykelturen. En
naturupplevelse på sitt sätt men det finns fler. Vid vägkanten står kor och hästar och glor på oss när vi svischar förbi. Om tempot nu inte är så uppskruvat hinns det faktiskt med att spana ut över nejderna under passet. En trevlig bonus får jag lov att säga. Efter cirka två mils cykling kliver jag av cykeln, lagom trött och en sportupplevelse rikare. Dessutom helskinnad - och halvsugen på att prova det igen ganska snart.