Kuriren testar: Eskimos fick revansch för krönikan

Var sjätte lördag har vi på Kurirens sportredaktion ett fritt forum att skriva om precis vad vi vill. I min helgläsning i början av februari valde jag att fokusera på mitt nyvunna intresse för amerikansk fotboll och Super Bowl som skulle spelas den helgen.
I en bisats konstaterade jag också att sporten inte fått så stort fäste i Norrbotten – att Luleå Eskimos dragit sig ur seriespel efter att inte ha tagit en enda poäng. Och så var det ju den där meningen om att jag själv kunde göra det bättre. Den etsade sig verkligen fast.
Dagen efter publicering började med ett sms från webbchef Leijon: ”Anton, vad har du skrivit i dag? Jag hör att Luleå Eskimos har börjat träna för en utmaningsmatch mot Kuriren. De påstår att du ska spela quarterback”.
Sedan fortsatte det på facebook där en skärmdump på min krönika spred sig som en löpeld.
Två av kommentarerna:
”Jag trodde sportjournalister skulle värna om sport och lokala lag.”
”Jag blir äcklad av journalister som skriver utan att veta fakta”.
Oj då, tänkte jag. Den passningen, som för mig var med glimten i ögat, verkar inte ha gått fram riktigt.
Medtag tandskydd
Men jag är en man som står för det jag skriver, tar gärna diskussion och vägrar gömma mig bakom en skärm. Så vad passade då bättre än att göra ett ”Kuriren testar amerikansk fotboll”?.
I telefonen undrade tränaren Tim Foster vad jag ville prova på. Kasta boll och känna på den, eller även lite kontakt med skydd.
– Nej, men vi kör kontakt. Det blir bättre bilder med skydd. Är det något annat jag behöver ha med mig?
– Bra fråga. Vattenflaska och tandskydd. Har du testat på det här tidigare någon gång?
– Nej, jag är total nybörjare.
– Då ska jag meddela det till Henrik och Viktor. Jag vill ju inte att du ska skada dig.
Nu ska jag direkt påpeka att Henrik (Larsson) och Viktor (Triumf) inte på något vis är två personer som var ute efter att skada mig. Tvärtom. Eftersom Tim var bortrest, höll de två i träningen.
Inga reaktioner
Jag funderade lite kring hur mottagandet skulle bli ute på Sunderby IP. Vad skulle reaktionerna vara? Inga alls, visade det sig. Varken från spelar- eller tränarhåll verkade någon egentligen känna igen mig, eller ha läst det jag skrivit om deras lag.
Henrik Larsson, som själv lagt av 2011 på grund av en fotskada, plockade fram en hjälm och axelskydd som jag kunde låna och sen var vi igång.
Luleå Eskimos genomgår en nysatsning, som började redan i fjol, där fokus är på de unga spelarna som kommer till klubben. Målsättningen är att så småningom ta sig tillbaka till seriespel, men även om den drömmen lever varje år tror ledarna att det kan vara en bit bort innan det blir möjligt.
– Man måste ha 30 spelare som kan lite allt möjligt. Det går inte att ha 30 rookies. Sen är det sällan som alla 30 kan vara med på varje match, säger Viktor Triumf.
Är det kvantiteten eller kvaliteten spelare som saknas för seriespel?
– Det är både och. Eftersom vi har så många nybörjare har vi ingen matcherfarenhet, men vi försöker få ner några att spela med Umeå, säger Henrik Larsson.
En som fått chansen i Västerbotten är Tom Engström. Han och jag sorteras in i gruppen med de ”stora grabbarna”. Men även om jag tillhör de längre killarna så är det flera kilo muskler som saknas. Vilket tydligt märks på första övningen som går ut på att tillsammans med en lagkamrat knuffa en tung metallställning bakåt. Visst flyttar den på sig. Men det är inte min förtjänst.
Efter ett par till förnedrande försök att rubba den, utan större inverkan, går jag över till andra halvan av laget som står och tränar med bollen.
Jag får en grundkurs av Henrik Larsson i hur bollen ska tas emot och hållas. Direktiven känns glasklara och jag har koll på läget.
– On one! Down, set hut!, skriker Emil Åberg som startar spelet.
Jag springer mot honom, lyfter vänsterhanden och är beredd att ta emot bollen mot magtrakten med högerarmen. Vi möts i hög fart, slår i varandra och jag klarar knappt, men ändå, att fånga bollen och springa vidare.
Mycket att tänka på
–·Jo, jag glömde säga att du ska ta ett steg åt sidan innan du fångar den, säger Henrik Larsson och ler lite grand.
Även om det inte krävs några särskilda förkunskaper när du kommer till träningen så är det mycket att tänka på och många termer att hålla reda på.
Det märks tydligt om inte annat när offense ska möta defense i en slutövning. Till en början får jag pröva på att vara linebacker och försvara. För de rutinerade spelarna känns säkert alla olika löpningar logiskt och organiserat. För mig är det kaos att hålla reda på: 1) Vem är i mitt lag, 2) Vem har bollen), 3) Vad får jag egentligen göra.
Inför ett spel får jag dock ett gyllene läge.
Henrik Larsson kommer fram till mig och viskar:
– Du får en drömchans nu. Håll dig bara kall här på kanten och följ bollen så kommer de springa till dig hit. Det är bara du som vet om att de kör det här spelet.
”Det där var helt sjukt”
En inside-information värd att döda för. Spelet sätts igång. De första två–tre sekunderna är jag kall. Står på min högerkant och bidar min tid, förbereder mig mentalt för en riktig bröstvärmare. Men så börjar jag tvivla. Alla anfallare går åt vänster, även half-backen som springer med bollen. Försöker de lura mig nu? Jag överger min högerkant och springer för att hjälpa försvararna till vänster. Plötsligt är bollen helt borta. Vi står allihopa som fån och tittar när half-backen på ett magiskt sätt tagit sig till högerkanten och genomfört en touchdown. Utan att någon upptäckt det.
– Neeeeeej, du skulle ju hålla dig kall och stå kvar, säger Larsson och skrattar.
Men jag är inte den enda som känner mig dum.
– Alltså det där var helt sjukt. Bollen var ju därborta, säger en lagkamrat och pekar åt vänsterkanten.
I slutet av träningen får jag också chansen att prova på både half-back och full-back. Det är blandade känslor att springa med bollen. Men framförallt slås jag av tanken: ”Nu är jag verkligen jagad av alla på den här planen”. Tacklingarna är dock schyssta och ingen använder mer kraft än nödvändigt.
Ingen hämnd
– Vi är ganska snälla med varandra. Det var mer förr att man smällde på utav helvete på träningarna. Men det försvinner mer och mer, även i USA är de mer försiktiga på träningarna och bygger mer på tekniken, säger Henrik Larsson efter träningen.
Fortfarande går jag och funderar över det faktum att ingen ens nämnt eller försökt sätta dit mig för det jag skrivit om laget tidigare.
Jag går och hämtar en utskrift av min krönika och visar upp den.
– Du, vi vet om det där. Det var snack om att ”vi ska dra ihop ett lag och möta de här jävlarna så ska de få se att det inte är så lätt”, men med glimten i ögat, säger Larsson.
Så ni visste att det var jag som hade skrivit det?
– Ja, men jag tyckte det var jätteroligt. Jag skrattade bara åt det.
I bilen på väg tillbaka till redaktionen börjar jag fundera lite.
Luleå Eskimos spelar inte i någon serie. De har många nybörjare och bygger för framtiden.
Men de är fan så mycket bättre än mig på amerikansk fotboll.