Fotograf Roland S Lundström har varit med i branschen länge.
Han vet när man ska klä sig inför jobb, man ska inte underskatta vädret. Så när "Rolle" möter upp mig och min chef, tillika beachvolleybollpartner, Magnus med en Kurirenmössa långt neddragen över öronen börjar jag bli orolig.
Han skrockar lite lätt, ger mig och chefen en stunds betraktelse och konstaterar sedan:
– Det här kommer att bli kallt.
Arktiska vindar
Egentligen finns det ingen sport som är mer sommar än beachvolleyboll. I alla fall inte så länge som strandtennis inte är en OS-gren. Så, när Kuriren testar knackar på dörren är det alltid ett givet alternativ – när sommaren sätter fart så är bollek på stranden lika givet att åka pulka på vintern.
Men den dagen då Beachvolleybollspelarna Emma och Jenny skulle ge oss ordentligt med stryk på planen vid Hälsans Hus kändes sommaren långt borta. Det var bara dagar efter värmevågen i slutet av maj.
Jag var bara en dag från semestern och två veckor på spanska solkusten.
Så när fotograf Rolle, precis innan vi ska börja värma upp inför matchen, drar på sig den tjocka dunjackan medans jag och chef Magnus står och huttrar i t-shirt och shorts börjar i alla fall jag undra om det inte vore värt att skjuta på det en dag.
Inte blir det bättre då vi måste ändra spelplan från Gültzauddan till Hälsans Hus för att "det blåser kulingvindar där".
Regelvidrigt fingerslag
Men fiaskovädret lämnar vi snabbt bakom oss – Emma och Jenny, aktiva volleybollspelare inom Luleå volley, lär oss grunderna i spelet. De officiella reglerna skiljer sig markant från det laglösa volleybollspelet som jag och mina vänner har utövat på den härjade planen i Lillkortträsk i alla år. Mitt fingerslag är tydligen regelvidrigt. Jag har hållit helt fel i baggerslaget i alla år. Jag är en novis – det är tydligt. Min lagkamrat Magnus däremot, han borde ha haft koll på grejerna. Han har nämligen gjort en exakt likadan Kuriren testar några år tidigare. Det visar sig senare att hans expertis inte skulle vara till så stor hjälp – på volleybollplanen blir inte minus och minus till plus.
Medans vi febrilt försöker få ordning på motoriken ser jag fotograf Rolle i ögonvrån – dunjackan är på, mössan är ännu längre neddragen och han går fram och tillbaka för att få upp lite mer värme.
En fullständig överkörning
Jag och Magnus behöver inte oroa oss längre för att bli kalla. När matchen drar i gång finns det en tydlig dominant – och det är inte sportjournalistlaget. Det skulle bli tufft – riktigt tufft. 4 Vi förlorar första setet ganska stort, jag har förträngt siffrorna. 4 Set två – vi tar nog ändå några poäng, om jag minns rätt.
4 I tredje setet har vi faktiskt ledningen. Sen servar Jenny sönder oss och vi förlorar det. Matchen är tekniskt set över.
Men trots den totala förnedringen vid Hälsans Hus bestämmer vi oss för att utöka matchen till bäst av sju set.
Vi förlorar det fjärde – matchen är definitivt över.
Men vi kan inte annat än skratta åt eländet. Den här dagen spelade resultatet mindre roll – beachvolleyboll är riktigt roligt.
Det är svårare än vad man tror – väldigt många Svenssons där ute spelar nog sin egen variant av sporten. Men det kanske är så att det är mycket av charmen.
Motståndaren Emma, som fixat ihop utrustning som gjort det möjligt för oss att spela, verkar lite orolig efter att hon och Jenny fullständigt kört över oss.
– Du skriver väl något positivt nu? frågar hon. Du kan vara lugn, Emma. Det finns nog inget bättre betyg än att vi haft så roligt trots isande vindar, kylslaget försommarväder och en brutal förlust.
Nu vet vi också att den här sporten inte alltid kräver sol – det duger gott så länge det bara inte är snö kvar på backen.
Nu vet jag
Vi packar ihop oss i tidningsbilen. Roland S Lundström tar av sig tjockjackan, skruvar på fullt värmeblås på bilfläkten och åker hem. Jag tar resväskan och drar till Marbella. På solkustens stränder visar jag de ofrälsta hur ett fingerslag ska slås. Bollen får inte snurra. Det vet jag nu.
¤ På lördag klockan 12.00 arrangerar Luleå volley för femte gången i följd turneringen Lule Midnight Beach.