Kuriren floppade i testet

I går hade (o)turen kommit till undertecknad att agera testpilot i vår sommarserie "Kuriren testar". Det var dags att prova på en ny idrott - nämligen frisbeegolf, eller discgolf som det också kallas. Namnet avslöjar i stort vad det handlar om - golf, men med frisbee. Passar mig ganska bra, tänker jag under färden ut till Porsön. Lagom svårighetsgrad, kräver ingen besvärlig utrustning och en stunds vistelse utomhus i den friska luften lockar. Mina motståndare från Luleå Discgolfförening, Kjell Söderholm 43, Jan Kranz 22, Jörgen Öhman 38 och Kjell-Runo Ärlebrandt 39 (Stil), möter upp vid banan. - Är du nybörjare? frågar Kjell Söderholm. Nybörjare. Ha, pyttsan. Kasta frisbee kan väl alla. Till och med jag. Eller? Jag garderar en eventuell felbedömning med att svarar ja och tänker att jag kanske kan bjuda dem alla på en obehaglig överraskning. Men redan i samband med att ett gäng olika discar presenteras för mig blir jag osäker. De ser inte alls ut som dem man köper nere på bensinmacken för en billig slant. - Det är ganska stor skillnad. Dels vikten och sen formen. En vanlig frisbee väger väl 40-80 gram, våra ungefär 175 gram, berättar Kjell-Runo Ärlebrandt. Börjar med en "raket" Nåväl, efter ett par minuters introduktion och regler delas vi in i tre par för att hinna spela så mycket som möjligt. Jag får fotografen Andreas Wälitalo som parhäst och det känns tryggt att kampera med en annan som saknar rutin i sammanhanget. Så småningom blir det tid att göra första kastet. 100 meter bort står målet - en järnkorg. Ett stort träd står oroväckande nära. Inte helt oväntat är jag nära att fälla trädet när jag slungar iväg den lilla plasttallriken. På andra försöket sker samma sak och den dimper ner fem meter framför mig. - En raket. Vanligt bland nybörjare. Den far rakt upp och tappar fart och spin, förklarar Ärlebrandt. Bättre går det för de övriga som kastar med både fart och precision. Fotograf-Andreas är även han betydlig vassare än mig och det är tack vare honom vi till slut får lämna den lilla skogsdungen. Efter två kast och med korgen 20 meter bort är det dags att byta disc, till en som lämpar sig bättre att "putta" med. Den jag får i handen är tjockare, liknar mer en traditionell frisbee och känns mer bekväm. Det krävs två "puttar" innan discen lägger sig i korgen och totalt fyra kast på första hålet. Jan Kranz och Kjell-Runo Ärlebrandt klarar sig med tre och detsamma gäller för Jörgen Öhman och Kjell Söderholm. Vi vandrar vidare mot det andra hålet. Den här gången är korgen inte ens inom synhåll. Det krävs ett långt och hårt kast. Jag testar att ta fart, dock med en ny "raket" till följd. - Du står lite för stelt och rör bara din arm. Försökt att röra kroppen mer, tillrättavisar Jörgen Öhman. Hygglig avslutning Men det vill sig ändå inte och självförtroendet sjunker allt djupare ju längre vi spelar. Värst (miss)lyckas jag på tredje hålet. Min disc försvinner in i ett skogsparti och vi tvingas avbryta spelandet för att leta rätt på den. Den hittas efter en kvart av Kjell Söderholm som lokaliserat den uppe i ett träd. - Och du ska jobba på sporten, pikar min lagkamrat Andreas Wälitalo med all rätt. Som tur är avslutar jag på ett sätt som ger tillbaka lite av hedern. Ståendes på knä under ett träd kastar jag min disc elegant runt ett annat så att den lägger sig drygt 7-8 meter från korgen. Ett beundrande sus hörs från mina motståndare. Och för första gången är mitt kast bättre än fotograf-Andreas. Det räddade min dag. Då kunde jag till och med köpa att vi förlorade med sju kast över blott fem hål mot de andra två lagen. Så här lät omdömet om "lag Norrbottens-Kuriren" efteråt. - En talang och en intressant nybörjare, tycker Kjell Runo Ärlebrandt. Jag är den senare. - Du höjde ditt värde på sista kastet, fortsätter han. Ärlebrandt är rutinerad så jag tror på hans ord. Han, Jörgen Öhman, Jan Kranz och Kjell Söderholm tränar och spelar drygt tio timmar i veckan ute på banan vid universitetet. Varje onsdag- och söndagskväll anordnas tävlingar som är öppna för vem som helst. Ung som gammal, rutinerad och orutinerad. - Det bästa med discgolf är att vem som helst kan spela. Dessutom är det billigt och man får umgås med alla glada kamrater, säger Kjell Runo Ärlebrandt. För 500 kronor kan man spela med gott samvete. - Då har du ett bra disc-urval, medlemskap i Steel och så stöttar du arbetet med banan.

Kuriren floppade i testet

Frisbeegolf.Vad kan passa bättre en skön sommardag.Kuriren åkte och testade - och blev förnedrade.

Frisbeegolf.
Vad kan passa bättre en skön sommardag.
Kuriren åkte och testade - och blev förnedrade.