Krönika: Var finns musklerna av stål?

KRÖNIKAN/Torkel Omnell Låt mig allra först säga följande: Jag har all respekt för många ledare i Luleå Hockey som jobbar ideellt och lägger ner själ och hjärta i föreningen. Jag har också all respekt för att man tänker på elitlicensen. Men var är offensivlustan? Var är utspelen? Var är det norrbottniska stålet? Var är alla pressreleaser som klubben ska peppra media med om allt ifrån att Roger Åkerström har chansen till 100 mål till att 1500-klubben blivit en succé? Vem sköter uppdateringen av hemsidan som lay out-mässigt nu är jättebra, men vars innehåll är underkänt? Var är, och vem är, Mr Luleå Hockey som ska driva dessa frågor? Var är visionerna? Det sistnämnda har man dock sagt sig ha i och med att man beslutat om den femårsplan som ska leda fram till en SM-final. Trovärdigheten känns dock inte övertygande just nu. Ligger man och ruvar på något riktigt bra till nästa säsong, eller? Luleå Hockey känns så oerhört defensivt, nästan uppgivet. Är det verkligen omöjligt att hitta så kallade öronmärkta pengar till nyförvärv, pengar som jobbas in utanför budget? Jag vill inte tro det. Men om klubben konstaterar det, tycker jag att Luleå Hockey ska säga det och säga det högt. Kalla till en presskonferens och säg att ?vi har tyvärr inga pengar? och skapa en debatt som kanske kan väcka företagare. Det behöver inte vara en gråtvals-aktion i tyck synd om oss-anda, bara ett kallt konstaterande. Det kanske jobbas oerhört hårt bakom kulisserna, men det är aldrig fel att synas och att höras ? och jobbas det rätt? Hur är det möjligt att Södertälje SK kunde skaka fram pengar till tre förvärv, Leksand till en hel femma nästan. Och Luleå bara till ett enda då laget ser ut att slå något slags världsrekord i jävlighet vad gäller skador/sjukdomar/avstängningar och där Jens-Mikael snart får ta sig en funderare på om de inte måste vara med ? på träning i alla fall. Ett sargat lag Att Luleå Hockey åter går till slutspel är ju en tradition. Även om det ofta sett ganska tungt ut fram till jul och en bit in på det nya året har Luleå Hockey alltid rett ut det, och varför skulle man inte göra det i år igen? Svaret på det sistnämnda är att läget är riktigt illa med alla skador, en backbesättning som kanske är tunnast i elitserien och ett mycket svårt återstående program där fyra av de sju matcherna spelas på bortaplan. I måndags saknades nio spelare i ett lag som är lika sargat som svenska armén efter slaget vid Poltava (28 juni 1709) och har ett jättetufft återstående program kvar. Det blir en oerhörd kamp att nå slutspel. Nån sa till mig att det är lite av rysk roulett det Luleå Hockey utsätter sig för. För visst finns det en kvalserie-kula i magasinet. Skulle ett svårt blödande Luleå Hockey träffas av den vågar jag knappt tänka på konsekvenserna. Jag kan ha fel, men jag har en känsla av att styrelsen och de som dikterar villkoren för värvarbasen Hans ?Nobbe? Norberg och tränarduon Andersson/Hellgren, inte riktigt inser allvaret. Eller så klarar man inte av att öppna dörrar. Eller så är man allt för principfast vad gäller att hålla budget, att ?Nobbe? inte fick mer pengar. Men jag menar, med kanske tre blivande idrottsinvalider på läktaren, måste man agera. Nu försökte man fem i tolv att värva en back, men då var det för sent och det tror jag inte var ?Nobbes? fel. Här känns det som om snålheten bedrog visheten. Man skulle ha tagit hit en spelare redan innan diagnoserna för Petter Nilsson, Stefan Nilsson och Jonas Andersson-Junkka blev klara. Det värsta som hade kunnat hända var att klubben haft en back för mycket. Dessutom missade man en klausul i backen Patrik Bäärnhielms kontrakt med Bodens IK som gjorde det omöjligt att ta tillbaka sin egen spelare gratis. Oprofessionellt. Jag tror att Luleå Hockeys organisation tillhör de svagare i elitserien. Jag tror att klubben lider av att den är inne på den tredje klubbdirektören på ganska kort tid. Det är aldrig bra att byta chef så ofta, då det tar långt längre tid än man tror att komma in i verksamheten och sätta sin profil på den samma. Kommunens stöd = noll För den nuvarande klubbdirektören, Johan Strömwall, kommer det att ta tid innan hans jobb räntar sig och man kan säga att han är rätt eller fel. Helt klart måste Strömwall bli en Mr Luleå Hockey och kliva fram på allvar, öppna dörrar och ?sälja? klubben som till stora delar somnat in. Att klubben dessutom har det sämsta stödet av sin kommun av alla elitserielag gör inte saken lättare. Luleå Hockey får futtiga 200.000 kronor i ett så kallat elitbidrag och 120.000 kronor i aktivitetsstöd. Det är skamligt. Klubben betalar nästan 4 miljoner kronor i hyra till kommunen per år och 4,5 miljoner kronor i källskatter och får i princip inget tillbaka för detta och den enorma PR man ger Luleå kommun. Luleå kommuns stöd är ungefär lika dåligt som kommunens marknadsföring och satsning på Luleå som sommar- och vinterstad. Det vill säga, näst intill obefintligt. Men vad kan man förvänta sig av en kommun som drar en fråga om bussgata i långbänk istället för att göra Luleå till en riktigt trevlig sommarstad som med sin skärgård, två centrala hamnar (!) och etta på soltoppen i somras, torde vara unik. Hur trevlig vinterstan blir hänger mycket på Luleå Hockey.