Krönika: Svenssons slutsignal

Det känns liksom lite rätt i år, när vi för ovanlighets skull fått ganska mycket snö tidigt på vintern. Visst det är bekymmersamt när snö vräker ner i Syd och Mellan-Sverige som den gjort på sistone med snökaos och olyckor som följd. Vanan att förbereda sig för snö och kyla finns inte där på samma sätt som här i norr. Men samtidigt måste det förstås vara trevligt och spännade även för folket söderut att få tidig snö som öppnar för annorlunda aktiviteter. Bland annat lär många alpina backar och skidspår vara på väg att öppna rekordtidigt. Först och främst vill jag kungöra min ideologiska grundinställning i frågan: "Mitt förhållande till snö är gott ... med vissa undantag". Jag älskar snö, framförallt på vårvintern när jag får göra långa ( ja, ja, hyfsat långa i alla fall...) skidturer på fjället från stugan i grannlänet. Förr fanns det alltid snö Jag gillar den vita varan när jag får plocka ut skotern och glida fram på havet utanför Berkön, eller på de oändliga fjällvidderna väster om Autjoklimpen mot norska gränsen. Jag trivs när jag kan leka med mitt barnbarn högst upp på toppen av den hopplogade jättehögen. Jag gillar "opplegan" i granarna runt jultid, som ger vackra vykort och skön stämning. Jag gillar också snö i samband med skidtävlingar... Förr, på Mora-Nisse, Jernberg, Wassberg, Lundbäck eller Svans tid, var det alltid massor med snö när det tävlades på skidor, och så ska det naturligtvis vara. Numera är det oftast nästan bart på backen när det tävlas på skidor, och strängar med konstsnö, eller till och med tunnlar under jord, löser till nöds skidrännarnas framfart. Men det finns också gånger då snön plågar mig både fysiskt och mentalt. Som villa och stugägare har det varit så i en herrans massa år när snön vräkt ner, och det handlat om att med studsande snöskyfflar försökt hitta ett hål i den järnhårda plogvall som dykt upp under nattens mörka timmar. Garanterat på en tidpunkt då en normalfuntad svensk inte haft en chans att haffa förövaren till illdådet. Börje - en räddande ängel Tack och lov har på senare år min vän i byn, han heter Börje, då och då dykt upp som en räddande ängel med sin helt underbara traktor. Så vackert gul, så skönt mullrande, så underbart doftande, och så otroligt välkommen... Då har jag till och med belåtet leende kunnat förlika mig med nattplogarens vilda framfart i kvarteret, som i grund och botten naturligtvis är helt i sin ordning. Plogarna gör bara sitt jobb. Jag avskyr verkligen snö när jag några gånger varje vinter på tagit på mig Tegsnäsarna och de vita kläderna för att åka efter, och ibland fälla en toppfågel. Då, tidigt en iskall morgon i december och januari, är det hisnande vackert när ljuset spelar mellan träden vid myrkanten mitt i den mäktiga tystnaden. Men genomsvettig och trött, och med en blytung säck på ryggen, tänker jag framförallt på frustrationen som kokar i kroppen när de långa, tunga, skogskidorna steg för steg ska lyftas upp ur djupsnön. Det sägs att skogsskidor ska flyta ovanpå snön, men den känslan har då aldrig jag fått njuta av... Har nån annan..? Jag vill inte heller påstå att snön stod särskilt högt i kurs häromdagen när sonen och jag körde fast med bilen, och fick ta hjälp för att komma loss. Då sas det saker som absolut inte lämpar sig för tryck. Men de svarta stunderna är lätt glömda, och i slutändan är det nog ändå de ljuva stunderna på de snövita fjällvidderna som är minnesvärda. Snömos vill jag nog kalla denna lilla fundering. Älskad eller hatad njuter jag i alla fall av den snö som nu behagat lämna sankte Pers rike och lägga sig utanför stugknuten. Hoppas det snabbt blir ännu mycket mer.

Krönika: Svenssons slutsignal

Snö, kan det vara något att hänga upp en krönika på ..? Jag vet inte, men gör ett tappert försök.