Krönika: Svensson mitt i det lokala girot

Jag är nyss hemkommen från semester.
Ja, semester och semester.
Att resa är som bekant fullt upp, ett evigt flängande från tidig morgon till sen kväll.
Men jag klagar naturligtvis inte. Tvärtom.
Resandet är likör för kropp och själ. Framförallt själen.
Resan gick till Italien i sällskap med mitt matgäng från Rosvik. Ett trivsamt sällskap på fjorton pers.
Vi flög till Bologna via Frankfurt och körde sedan hyrbilar till den vackra lilla bergsbyn Vinci (för övrigt målaren och universalgeniet Leonardo da Vincis gemytliga födelsestad) mellan Florens och Pisa.
Med mellanlandning och bilkörning tog det en lång dag i vardera riktningen. Men vi kom fram, och det har varit en härlig vecka i en fantastisk miljö i Toscana.
Ett matgäng lagar förstås mat av läckra råvaror, och njuter av traktens goda prosciutto, ost och vin, och då kan man inte hamna bättre till än i undersköna Toscana.
Men maten ska jag återkomma till i höst, på en annan plats i tidningen.
Skickligt bemästrande av trafiken
Det här ska spegla folks behov av att inte bara njuta av tillvaron, som undertecknad vid matbordet, utan också behovet att mellan varven också plåga sin lekamen.
Det såg jag tydliga exempel på nere i Italien, i form av alla cyklister, som under alla tidpunkter på dagen trampade intensivt på vägkanten.
Jodå, i stövellandet tar sig ung och gammal fort fram på hjul. Är det inte med bil , så är det på vespa eller moped i imponerande balansakter mellan bilarna i köerna i stan.
Inte minst imponerande alla unga tjejer som självsäkert och tufft hanterade stressen i den bullrande och hetsiga trafiken.
Men det var ändå en annan rullande yttring som gjorde mest intryck på mig, nämligen alla cykelryttare som idogt kämpade sig uppför vår släta, slingrande, bergsväg förbi den hyrda gården.
Först när jag såg dem trodde jag det handlade om en lokal variant på Giro Italia (som för övrigt häromveckan också drog fram i regionen).
Pedaltramparna såg nämligen väldigt proffsiga ut där de drog fram. De hade proffshojar och var dessutom klädda precis som stjärnorna, i de senaste modellerna av färggranna och reklamförsedda cykeltröjor, cykelbyxor och hjälmar.
”Vanliga” motionärer
Men de var inte proffs. Långt därifrån.
Det handlade om vanliga människor av båda könen, som har cykling som sin bästa motionsform.
Och då gärna utövar motionen i grupp på bästa Girot-vis, i form av klungåkning.
Inte jättestora klungor, men väl fyra och fyra var en vanlig syn.
I min värld, som en normalslarvig, och ibland riktigt lat motionär, så var dock deras val av motionsväg synnerligen uppseendeväckande.
Kort och gott, en riktig rysare. Själv hade jag garanterat valt de platta vägarna nere i dalen, men det var tydligen inget för herr och fru Giovanni och Bianca, som istället idogt borrade sig uppför den branta bergsvägen på låga växlar från Vinci och mot byarna högst uppe på berget.
Dopade med bordsvin
Jag tolkade deras slit som en plåga, men cyklisterna hade ändå tid för ett glatt ”Ciao”, och ett leende när de drog förbi en gapande norrbottning vid vägkanten.
Kanske var det ingen plåga, efter år av den här formens träning...???
Eller så var dom dopade, som så många av de stora cyklisterna varit i både girot och andra cykelevenemang under årens lopp...???
Nää, allvarligt talat.
Det tror jag inte alls.
Då var nog jag själv som åskådare, mer dopad, av det dagliga bordsvinet.
Det är väl så att vi alla behöver utmaningar.
Och italienarna är ett hårdare släkte än oss.
I varje fall hårdare än mig.