Sådana här matcher måste man älska som spelare. Det gjorde Håkan Larsson. Det gjorde John Rosendahl. Det gjorde Rudy Mbemba och det gjorde Tyrone Levett.
Men det räckte inte.
Fyra spelare som älskar en avgörande match ställdes mot tio motståndare som längtat sedan i måndags att få avgöra semifinalserien. Faktum är att efter måndagens, för Norrköping, tunga förlust stängde laget in sig. Kapten Fred Drains tog till orda och hade ett allvarligt snack med sina lagkamrater.
Han berättade öppenhjärtligt om händelsen på gårdagens presskonferens.
"Jag gapade och skrek. Det sades saker som behövdes sägas", konstaterade Drains.
Kontentan av det Drains sa till de övriga Dolphinsspelarna var "om det gör ont att förlora en sådan här match, förstå hur ont det kommer att göra att förlora uppe i Luleå då".
Orden gav effekt och inte var det LF som kom ut som hungriga tigrar.
Nej, det var Norrköping.
Jag kan bara konstatera att Norrköping har svarat för en imponerande säsong, även om den ännu inte är slut. Gårdagens möte med LF var Norrköpings 81:a match den här säsongen. Det är baske mig NBA-tempo på den insatsen. Och med det i skallen kan man kanske förstå att det på sina håll ser lite slitet ut.
En som inte såg sliten ut var Fred Delmond Drains, 40 bast.
Drains klev fram och visade vägen för sitt lag med 14 poäng, 11 returer, 4 assists och en sjujäkla massa kämpaglöd. Att inte imponeras av Drains är omöjligt. Karln måste vara ett fysiskt fenomen och den stora frågan är bara - hur länge orkar han?
Nu väntar en finalserie för Norrköping, en finalserie som kan gå till sju matcher. Då är man uppe
i 88 matcher. Phew, säger jag bara.
Ni kanske tycker att jag skrivit för mycket om Norrköping i den här krönikan (som ändå publiceras
i Norrbottens-Kuriren och inte i Norrköpings Tidningar). Tuff skit, säger jag.
Hyllas ska den som hyllas bör.
Och LF var det inte mycket att skriva hem om i går. Man förlorade den fysiska, och psykiska kampen, på knock-out. Tyvärr.
Samtidigt finns det positiva saker att ta med sig, även från en förlust. Säsongen är slut för LF Basket, första säsongen som en ny förening (och cred till mig som inte skrivit Plannja i en enda krönika, wohoo!). Ingen av spelarna har kontrakt över nästa säsong och man har en fin möjlighet att förändra en del i lagbygget.
Som jag ser det fick
Håkan Larssons karriär ett värdigt avslut
i går. Han kommer att få någon annan roll i LF och lämnar ett stort tomrum efter sig i laget. Så klart.
Martin Pahlmblad vill jag ha kvar, John Rosendahl visar att kroppen håller fler säsonger, Tyrone Levett är också något att satsa vidare på.
Ute i landet finns lite talang att hämta hem i form av Christopher Ryan och Stefan Hellgren, om man så önskar.
Rudy Mbemba då?
Tja, gärna. Men jag tror Mbembas ambitionsnivå ligger någonstans i Europa och då ska han också satsa på det. Annars hade jag gärna sett honom en säsong till i LF, trots att jag "skällt" mycket på honom. En artist är ändå alltid en artist.
Det har sedan en längre tid varit klart att Mattias Kenttä kommer att lämna LF för att jobba på Basketgymnasiet. Efterträdaren är klar - vem det är har man hittills lyckas hålla hemligt.
Intressanta namn saknas verkligen inte. Jag har lekt med tanken att Eric Elliott kommer tillbaka och skapar basketfeber i Luleå. Men även Torbjörn Gehrke eller Pekka Salminen hade inte varit helt fel. Eller varför inte den galne norrmannen Mathias Eckhoff?
Ja, ni ser. Det saknas inte namn ...
Slutligen: 44 dagars intensivt slutspelsarbete tog i går slut för Norrbottens-Kurirens sportredaktion. Jag måste passa på att berömma mina duktiga medarbetare som med stress och press varje dag lagt ner hjärta och själ för att ge er läsare den bästa slutspelsbevakningen - oavsett idrott eller lag. Nya tag nästa år. För oss också.