Jag har noterat tidens trend.
Löpglädjen har ökat hos svenska folket.
Det märker jag längs vägar, på stigar, och i barkade elljusspår, överallt den här våren.
Den smittande glädjen märktes också tydligt i den 32:a upplagan av Luleå Stadsmara i helgen.
En mara där en skäggig japan, som vandrade runt hela halvmaran med sin rullator, gav Stadsmaran extra färg.
Han gjorde det med bravur, vilket ni kan läsa om på annan plats i tidningen. Jag följde honom i Regnbågsallén, och blev imponerad över framfarten.
Vilket tempo och vilken glöd!
Japanens inhopp i tävlingen förde mina tankar till salig Alice Strandberg, krutgumman som för tiotalet år sedan, nästan hundra (!) år gammal, också tog sin rullator och bejublad av oss alla vandrade runt i ett par av Stadsmarans olika lopp.
Löparfesten i Luleå är till för alla och jag gillar verkligen att uteaktiviteter som löpning, promenader, stavgång, blivit "inne" igen.
Trenden har gått i vågor genom åren, men jag tror, ja, jag är övertygad om att intresset för motion utomhus kommer att öka kraftigt de kommande åren.
Folk känner att träning i alla former, ute i den friska luften, gör gott för hälsan och välbefinnandet, både fysiskt och mentalt.
Intet ont om träning på gym eller inomhus, men för mig har alltid motionerandet utomhus, känts särskilt värdefullt.
Årets upplaga av Luleå Stadsmara lockade drygt 2.700 anmälda, och det är gott och väl med tanke på att evenemanget krockar med andra löpartävlingar
Men visst, Luleå Stadsmara har potential att locka de breda massorna av motionärer i ännu större skala.
Den utvecklingen har jag hoppats på länge, efter att ha följt tävlingens historia från första löpsteget. Jag vill se många fler norrbottningar, och andra, på fötter.
Jag tror att det nya Stil-loppet, vars bana verkligen är skräddarsydd för orienterare och skidåkare, samt andra motionärer som vill trigga tävlingslustan på ett mjukare underlag än asfalt och på en lite kortare distans (5,2 km), kan lyfta intresset för Luleå Stadsmara.
Jag tycker att löparfesten rimligtvis borde kunna nå upp till 5.000 deltagare på något års sikt.
Kan Göteborgsvarvet, som lockade 75.000 tappra i helgen, nå ett så fantastiskt intresse borde väl Stadsmaran kunna intressera ytterligare ett par tusen deltagare...!? Eller...?
Ett önskemål som många torgför när det gäller att göra Stadsmaran större är att tävlingen bör ligga minst två veckor före Stockholm Maraton för att löpare ska kunna vara med i båda tävlingarna.
En höjdare i årets Luleå Stadsmara var Marie Erikssons härliga löpning på halvmaran, som gav nytt distriktsrekord, och som gav henne ett kvitto på goda förberedelser, och en kick för självförtroendet inför fortsättningen av säsongen.
Marie Eriksson har grundfysik från sin tidigare skidkarriär, och den heta vilja som krävs för att nå mycket längre som löpare.
I sommar satsar hon mycket på banlöpning, och det ska bli riktigt intressant att se vad hon kan göra på 5.000 och 10.000 meter bana vid SM i Gävle i augusti.
En annan tjej med kapacitet och härlig löpteknik, som imponerade stort i helgen, är baskettjejen Elisabet "Bettan" Clausén, som jag än i dag gärna minns när hon som mycket ung kom från ingenstans och vann Tjejjoggen i Sjulsmark före alla etablerade löpare.
Var skulle hon landa med en specialsatsning på löpning..?
Jag är klart nyfiken.
En annan höjdare i helgen var medeldistanstalangen Robin Lindgrens uppvisning på Ferruformmilen.
Jag talade med löpare som knappt trodde sina ögon när han drog iväg, och gick loss i loppet.
ÖIS-aren, med norrbottniska rötter från mormor och morfar, är en framtidsman som nu kämpar för att ta en, av två svenska JEM-biljetter på medeldistans.
Men som alltid i Luleå Stadsmara: De största vinnarna i löparfesten är den breda massan. Från alla glada barn i Max-loppet, till horden av motionärer, i främst Ferruformmilen.
De är dagens stora hjältar, och det är lätt att förstå lyckan i folkmyllret vid Porsöhallen efteråt, när det tas bilder kors och tvärs efter väl genomfört uppdrag, och berättas vitt och brett för nära och kära om "resan genom stan" eller andra banavsnitt.
Sen vill jag gärna passa på och lyfta kepsen för min kollega Jimmy Landström, som vågade utmana, och även gå ut och berätta om sin tuffa målsättning tidsmässigt.
Han klarade inte riktigt det målet, efter att ha tappat tempo på andra varvet, men gjorde en imponerande halvmara.
Jag är säker att tuffingen inte gjort sin sista utmaning på distansen.
Nåt att klaga på..? Nja, det mesta funkade bra i arrangemanget, men lite störde mig en skrapig och ihålig högtalaranläggning. Kanske skulle också Stadsmaran vinna på att särskilja starttiderna ytterligare för halvmaran och Ferruformmilen. Låt säga en timme till. Det blev nog så rörigt vid målet med merparten av alla målgångar inom en relativt kort tid.
Till sist: God Tur, alla ni norrbottningar som nästa helg ställer er på startlinjen
i Stockholm Marathon.