Krönika: Gubben med skägget drar innan det barkar

Dagens ungar är bortskämda. Låt vara att det inte är deras fel, men det hör inte hit. När jag öppnar grabbens leksaksskåp (2,4 x 1,2 meter) så tvingas jag huka mig på grund av robotar som försöker skjuta mig, tåg som försöker köra över mig, hotfulla bilar, krigiska små män, små män från andra planeter, rymdfarkoster, flygplan, helikoptrar, bollar i hundratal och legobitar i tusental. Ja ni förstår själva, jag skulle kunna fortsätta att rabbla ända till botten av denna sida. Och då har jag inte ens nämnt det mer stillsamma måleri - och sagoböckerna. Kliver man utanför husets väggar så är läget likadant. Här finns allt för att tillfredsställa alla tänkbara önskemål och begär som kan tänkas finnas hos en femåring. Denna enorma massa av plast -och metallföremål växer sedan med åtskilliga procent då en gubbe med skägg helt plötsligt dyker upp mot slutet på året. Antalet paket är numera alltid tvåsiffrigt. Mycket för endast en individ tycker jag. Gubben med skägget skiter i det. Men han förstår å andra sidan inte hur mycket skada han ställer till med. - Klipp dig och skaffa dig ett riktigt jobb, vill jag spontant vräka ur mig varje gång han sitter där på soffkanten och hivar fram paket efter paket. För jag om någon vet ju att han bara delar ut ett tillfälligt glädjerus. En känsla av lycka som grundar sig på en tradition som totalt spårat ur. Gubben med skägget är dessvärre aldrig närvarande när det börjar barka åt h-vete. Nä du, han har dragit långt innan glädjeruset slutat verka. * - Jag vet inte vad jag ska göra, är en kommentar som en förälder tydligen ska lära sig att leva med. Men jag vägrar. Ungar som har allt kan bara inte ha ingenting att göra. Det går inte ihop. Olidligt spännande hockeykväll "Du ska veta att när pappa var liten då minsann", är min klassiska kommentar som jag brukar inleda med när jag ska berätta hur det var att vara barn på 70-talet. Att min mästrande kommentar numera förlöjligas i familjekretsen är en annan historia, men faktum kvarstår: jag hade inte ens en tiondel så mycket saker som generationen efter mig och hade a-l-l-t-i-d något att göra. Så här är något att reflektera över för alla uttråkade 5-7 åringar med tusen leksaker i sin ägo. Det räckte nämligen med en pingisboll och ett VP-rör (16 mm ihåligt plaströr för elkabel) så hade lill-Stellan fixat en olidligt spännande hockeykväll. Farsgubbens gröna gummistövlar (Tretorn, storlek 43) fick agera målvakt när jag ställde de rygg mot rygg i dörröppningen mellan kök och hall. Sedan gjorde jag precis samma sak som dagens hockeystjärnor gör. "Jag gick bara ut och körde". Vilka matcher det blev. Dragningar mot osynliga motståndare avslutades med vassa skott mot "gummimålisen". En vit plastboll inhandlad på Konsum i Pajala var det enda jag behövde för att fixa fotbollslördan. Förrådets dörrfoder förvandlades till målram och sedan var det bara att börja lattja med trasan. En vit plastboll kan man sparka mot en vägg hur länge som helst. Jag lovar. Friidrott då? Inga problem. Småspringer gör ju alla 5-7 åringar mest hela tiden, men jag fixade även spjutkastningen. Med en trubbig och halvkrokig trädgren kan man slå ihjäl många timmar i jakten på cowboys med onda planer. Steget från idrottsman till krigarindian är trots allt hårfin. Jag skulle kunna fortsätta med att berätta om stenkastning, kojbyggande, dagdrömmeri eller något annat kul som man kan fylla en dag med. Men jag sätter punkt. Jag hoppas dock att även gubben med skägget läser det här och kommer med lättare bagage nästa gång. För det räcker nu. Skåpet är fullt. Till sist: Batman och Spiderman i all ära. Jag saknar Läderlappen.

Krönika: Gubben med skägget drar innan det barkar

Kuriren sätter punkt för sportveckan som gick med en krönika från Stellan Mäki.