Men jag är säker på att när vi gör bokslut för den fantastiska Tärendö-tjejens Charlotte Kallas karriär om sisådär tio – femton år, så kommer det att vara många fler.
Då tror jag också att hon gått förbi både Sonja Edström och Lina Andersson och blivit norrbottnisk damskidports största genom tiderna.
Sån kapacitet finns i Kallas effektiva hjärta och lungor. I gårdagens krönika skrev jag om de stora mästerskapsåkarna i norrbottnisk skidsport på damsidan, Sonja Edström – Ruthström på 60-talet, och Lina Andersson på 2000-talet. Sonja har fem medaljer i VM och OS.
Lina, som tog silver i teamsprinten i onsdags och även var med i bronslaget i går är nu uppe i fyra medaljer i stora mästerskap och två av dessa medaljer har ädlare valör än Sonja Ruthströms.
Nu har också Charlotte Kalla börjat medalj-jakten i stora mästerskap, och bara att hon brutit den första vallen betyder mycket.
Jag är ganska säker på att hon redan i morgondagens tremil, i sin älskade fristil, kommer att plocka en ny blecka. Det kan till och med bli guld, med den storform som Charlotte lyckats pricka in lagom världsmästerskapens viktigaste lopp för hennes del.
Jag har hela vintern hävdat att just fristilstremilen är hennes största medaljchans i VM och den uppfattningen förändrades sannerligen inte av hennes framfart i gårdagens stafettrace.
Då fick jag Tour de Ski-känsla i hennes åkning.
Hon var snabbast av alla i stafetten, och som hon klättrade i den sista backen.
När avståndet till tyskan Nystad framför, kändes väl stort, sa det bara PANG, PANG.
I ett huj var Charlotte ikapp, precis som när hon rände ifatt Virpi Kuitunen i den betydligt brantare slalombacken i Cavalese häromåret.
På upploppet gav hon allt och var på väg mot silver för Sverige, men ett missat stavtag i finishen, öppnade för Nystad som kvicknat till i spurten.
Men silver eller brons har inte så stor betydelse.
Huvudsaken att Kalla fick sin första mästerskapsmedalj, och att Lina Andersson och de andra tjejerna fick stråla tillsammans i medaljlycka. De var ju alla så underbart glada.
Och undra på det, förresten: Det är ju hela 14 år sedan Sverige sist tog en medalj i ett distanslopp på VM eller OS. Den gången , vid VM i kanadensiska Thunder Bay var det kvartetten Anna Frithioff, Anette Fanqvist, Marie-Helen ”Billan” Östlund och Antonia Ordina som överraskande slog till och tog brons i stafetten. Efter det har svenska tjejer tagit medaljer av alla valörer, men då enbart i individuella sprintlopp och team-sprintar. Nu kan en vall vara bruten även där, som kan få en lycklig fortsättning i lördagens tremil med vår Kalla i glansfull huvudroll, i kamp med framförallt med norskan Kristin Störmer-Steira och finska guldhjälten Aino-Kaisa Saarinen.
Apropå Norge, som föll så tungt i stafetten, kan jag inte låta bli att tycka synd om norska junioren Marthe Kristoffersen, som efter sjukdom tvingades ut på en pressande slutsträcka.
Vad betyder den genomklappningen för hennes självförtroende i framtiden..? Det kan sätta djupa spår och då har obetänkta norska ledare ett stort ansvar.
En knallsensation var blott 18-åriga tyskan Miriam Gössner på tredjesträckan. Årets juniorvärldsmästare i skidskytte gav Tyskland medaljchansen med ett kanonlopp, hela 23 sekunder före norskan Steira, som imponerade!