Att förlora mot det här laget är i sig inget skämmigt. Inte på något vis. Det som egentligen skiljde lagen åt var kämpaglöden. Och ett fungerande insidespel.
Trots att LF de facto vinner returtagningen med 46-36 hade man inget offensivt spel under korgarna. Urule Igbavboa försökte och lyckades också stundtals. Mer än man kan säga om LF:s lagkapten Johan Åkesson.
Åkesson hade inte många rätt i går och det får effekt för hela laget. När man saknar leverans från lagets största kropp blir det tungt. Esian Henderson försökte också under korgarna, men där saknas det tyngd och kraft emellanåt.
Det här var ingen ful match. Ändå hittade domartrion 45 fouls. Imponerande måste jag säga.
Åter till kapten Åkesson. Allt går givetvis inte att skylla på honom, men är man kapten har man ett större ansvar att visa vägen. Det gjorde han inte i går. Det blir också väldigt tydligt att LF saknar spelare som kan kliva fram och visa vägen när det behövs.
I går var det Urule Igbavboa som visade störst hjärta, han och Henry Dugat.
Även om Dugat inte gjorde sin bästa match. På långa vägar. Ändå gör han 19 poäng och tar åtta returer, det är inte skit. Samtidigt som det finns mer att hämta. Framförallt tycker jag att Dugat bör skjuta mer utifrån och med det menar jag från trepoängslinjen.
Christopher Ryan hade inte heller någon lysande afton och han bör alltid, nåja nästan alltid, glänsa. I alla fall på hemmaplan.
För LF var givetvis förlusten tung, man hade bestämt sig för att kontrollera returtagningen och Uppsalas skytte från trepoängslinjen. Något som man också gjorde. Ändå torskade man. Ändå hade man 17 turn overs.
Klart att det finns en del att fundera på. Som jag ser det måste man förstärka under korgarna för att det här laget ska kunna gå hela vägen.