Tjejerna går av planen.
Några av dem tittar på resultattavlan och skakar på huvudet.
Enligt den är slutresultatet 2-2 efter 70 minuter.
En tjej vid sidlinjen utbrister:
- Gud vad pinsamt. Nu kommer folk att tro att vi inte ens vann.
Den som skapade resultattavlan som står vid hörnet av konstgräsplanen på Porsö IP har inte räknat med att fotbollsmatcher har det här slutresultatet.
För det blev inte 2-2. Det blev 12-2. Det fanns helt enkelt inte nummer nog att visa slutresultatet.
Men vi tar det från början i stället.
Mycket att ta ställning till
Många av oss sitter hemma i sofforna, sitter ute på träläktarna och gastar. För vi tror att vi vet bättre. Tränarmissar hit, taktikmissar dit.
Jag tror naturligtvis alltid att jag vet vad som gjorde att ett lag förlorade matchen. Jag vet bättre än Fabio Capello.
Men det var dags att gå upp i ringen. Upp till bevis.
Jag skulle bli fotbollstränare.
Men det fanns flera saker att ta ställning till här.
Jag har spelat fotboll hela mitt liv. Jag har följt fotboll. Det måste vara ens stor utmaning.
Det får inte finnas några tveksamheter gentemot min uppgift som objektiv journalist.
Det måste vara en klubb som har en bred verksamhet.
Det måste vara ett lag som jag omöjligt kan förstöra genom att vara där.
Obesegrat lag
Så, jag ringde till Liras Kicki Blomqvist. Lira har inget lag i någon av de högre serierna i länet. Men de har otroligt många ungdomslag.
Hon gillade idén - och skissade direkt upp en plan.
- Du måste hålla i en träning och en match, sa hon då.
- Det kommer att gå hur bra som helst.
Och laget - det var inte vilket som helst.
Liras F-99 hade inte förlorat en enda match i serien.
- De är ett gäng väldigt duktiga tjejer med jätteduktiga tränare och en engagerad föräldragrupp, sa Blomqvist.
Långbollsförespråkare
Det här var mitt lag.
Dessutom spelade de niomanna. Det hade jag varken spelat eller sett förut. Därav utmaningen. Ett perfekt läge.
Inför första passet fick jag en halvtimmas genomgång om Liras verksamhet och värdegrunder.
Jag kunde inte låta bli att imponeras.
Här fanns en tanke bakom allting de gjorde. Skulle jag, långbollsförespråkare och allmänt destruktiv fotbollstänkare, komma in och förstöra?
- Vi tänker ta ett steg bak och så får du leda träningen, säger Jonas Johansson, en av tränarna i Liras F-99.
Imponerad - och rädd
Så mycket av mig återspeglades väl inte i träningen.
Jag tog in vad verksamhetsplanen hade sagt och körde övningar därefter.
Och jag märkte direkt - de här tjejerna är riktigt, riktigt bra.
På skottövningen var det rena träffar, när vi tränade rörelse utan boll stod de nästan aldrig still.
Jag lämnade träningen, imponerad, men samtidigt ganska rädd.
Tänk om jag leder det här ostoppbara laget i fördärvet?
- Det här kommer att gå jättebra, sa en av tränarna med ett övertygande leende.
Jag tvekade. Inte på tjejerna. På mig själv.
Jag sov inte gott under natten. Precis som det var när jag själv skulle spela en viktig match.
Fantastisk start
På Porsö IP hade tjejerna redan gjort sig klara när jag kom dit.
Tränarna hade redan tagit ut laget, jag hade knappt koll på vad alla hette.
- Skjut, skjut, skjut, sa jag i genomgången före match.
Jag hade sett vad de kunde göra när de fick lägena.
Tanken var enkel. Utnyttja den fina rörelsen som de hade, skapa ytor genom att använda hela planen och sen bara skjuta. Även om det inte fanns lägen: Skjut. Du kände dig lite osäker? Skjut.
Och om det var en tränarsuccé eller om spelarna bara är så pass duktiga det låter jag vara osagt.
Men det började fantastiskt bra.
5-0 i halvtid. Tre mål på skott utifrån.
De andra två på snabba kontringar.
Snilleblixt
Men det fanns ändå mer i det där laget. 5-0 var i underkant.
När jag själv spelade fotboll hade vi nog aldrig ledningen med 5-0 i halvtid. Och om vi hade haft det, då skulle förmodligen våra tränare bara krama om oss och säga att det var det största som hade hänt i deras tränarkarriärer.
Nu skulle jag alltså motivera ett lag, som inte kände sig nöjda med hur matchen artade sig.
Under matchens gång hade jag märkt hur mycket av spelet som gick genom mittplanen.
Därför spottade jag ur mig snilleblixten:
- Jag vill se att ni använder er av kanterna mer.
Snyggt, grabben, tänkte jag för mig själv och knöt näven vid sidan av kroppen.
Pinsam tavla
Och jag tror nog att jag faktiskt hade en liten effekt på andra halvlek. För två minuter i hade vi gjort två mål till.
Båda efter bländande spel, båda efter inspel från kant och skott strax utanför straffområdet.
Och så rullade det på. Wilma slog in en otroligt vacker frispark, Hanna dunkade in bollen från 40 meter, Ebba forcerade in bollar på ren vilja och Alice gjorde ett av de snyggaste målen jag har sett på länge.
Som ni kunde läsa i början av texten: Slutsignalen ljuder och tjejerna, som har vunnit med 12-2, ser missnöjda ut.
Det enda samtalsämnet efter matchen är hur pinsamt det är att resultattavlan såg ut som den gjorde.
De här tjejerna var vinnare. Riktiga vinnare. Och de skulle inte acceptera något annat.
Det får inte ens se ut som att de inte har vunnit. Det är pinsamt.
Men en av tjejerna konstaterar:
- Men det kanske inte är så vanligt att det blir tolv mål i en match?
Nej, Klara. Det har du helt rätt i. Det är inte alls vanligt.
Jag lämnade Porsö IP nöjd och belåten. Stolt över att jag hade fått vara med det här laget, även om det bara var under två dagar.
Inte bara glida
Det man enkelt kunde konstatera efter en seger som tränare var att det nästan kändes ännu bättre än när man vann som spelare.
Att jag har fått smak på att vara fotbollstränare är nog en underdrift.
Och den respekten jag har för alla som ägnar sig åt att hjälpa ungdomar att idrotta är gränslös.
Man måste vara fotbollstänkare, lekledare och i vissa fall sjukgymnast.
Det är inte bara att glida ner till en fotbollsplan och lira.
Att vara fotbollstränare, på vilken nivå det än må vara, är ett tufft uppdrag.
Men det ger mycket tillbaka. Jag kommer att bli fotbollstränare en dag, det är jag väldigt säker på - ännu mer säker efter att ha haft möjligheten att vara en del av Liras F-99.
Tack alla inblandade.
Mina långbollar kommer till en fotbollsplan nära er en dag.
Men jag tror att jag kommer revidera min filosofi efter hand.