Ibrahim Kallay har varit en av, om inte den bäste, manliga fotbollsspelaren i länet i år. Med sina finurliga passningar och sin unika blick för spelet har han skördat stora framgångar på IFK Luleås offensiva mittfält. I morgon kan han göra sitt sista framträdande på Skogsvallen, det är i dagsläget oklart var han ska spela nästa säsong. Det kan bli en fortsättning i Norrbottensklubben, men Kallay har en ambition att spela i högre sammanhang.
Och så berättar 20-åringen om hans initiativ till välgörande ändamål, där han hoppas få med sig ett gäng med begagnade fotbollsskor på flyget hem till Sierra Leone.
Efterlämnar sig fru och barn
Året är 2001. Ibrahim Kallay är åtta år och befinner sig i sin hemstad Freetown, ett för perioden illa klingande namn på Sierra Leones huvudstad. För fria – det är det sista Ibrahim Kallay och hans familj känner sig. Inbördeskriget har pågått i nästan ett decennium och den här dagen lyckas inte Ibrahims pappa, hålla sig undan längre.
Motorljud från aggressivt körda bilar hörs komma närmare det område i centrala Freetown där familjen Kallay bor. Människorna på den leriga gatan, om man nu kan kalla det för gata, börjar oroligt titta på varandra. Kommersen är i full gång på gatan, där säljare, köpare, springpojkar och andra från området försöker göra sitt för att skapa en dräglig vardag för sin familj.
När ljuden av skottsalvor brakar lös, förstår människorna vad som är på gång. Även fast samma scenario har utspelat sig så många gånger förut, så sprids paniken. Människorna på gatan söker sig, utan att blinka, mot närmsta gömställe. Man söker sig inte mot sitt hem, det kan vara ödesdigert, det tar för länge helt enkelt.
Bilarna med gerillastyrkor kommer snabbt till platsen, i skrämseltaktik skjuter de sina AK-47:or vilt omkring sig. Inledningsvis med sikte upp i luften men snart övergår det till att ta sikte på slumpvalda flyende civila. Ibrahim Kallay klarar sig undan attacken, ännu en gång. Tillsammans med sina syskon håller han sig gömd med mamman, som har fullt sjå att trösta och lugna sina barn.
Men rebellernas egentliga syfte med attacken, förutom att skrämma slag på Freetowns befolkning, är att försöka rensa ut personer med sympatier för den sittande regeringen.
Ibrahims pappa, var på regeringens sida. Han vet att han är en måltavla för rebellerna och försöker fly till ett annat gömställe, bort från sin familj. Men rebellerna, med sina Pickup-bilar får upp spåret. Pappan skjuts till döds.
Han efterlämnar sig fru, två döttrar och sex söner. En av sönerna är Ibrahim Kallay, då åtta år.
Ett frö har börjat gro
Året är 1993. Ibrahim Kallay föds som sjätte barnet i ordningen hos familjen Kallay. Inbördeskriget hade börjat två år tidigare, så han föds och växer upp med och i kriget. Familjens lägenhet, en liten trerummare, ligger beläget på den fattiga sidan i Freetown. Det finns ingen elektricitet och de yngsta barnen får sova på golvet. Sierra Leone räknas som ett av världens fattigaste och mest korrupta länder.
Vardagen för befolkningen handlar om att klara just vardagen. Med ett uselt fungerande skolsystem, en regering som är under attack, rebeller som förstör vattenreningsverk och annan infrastruktur och en ekonomi som är nästintill obefintlig håller landet på att rasa samman.
För att undgå rebellerna får familjen Kallay flera flytta runt till olika ställen i huvudstaden. Allt för att undgå att bli upptäckta. Det är sol och extremt varmt halva året, medan det regnar i stort sett nonstop det andra halvåret. Här växer alltså Ibrahim Kallay upp.
Bröderna tar med honom redan i ung ålder till den lilla gräsplätten i närheten där det spelas fotboll. Kriget kopplades bort för en stund och barnen kunde ha roligt, även om faran för rebellattacker alltid fanns. Men lillebror Kallay trivs på planen, och spenderar mer och mer tid där. Ett frö har börjat gro.
Agenten får upp ögonen
Året är 2009. Ibrahim Kallay blir värvad till storklubben i Freetown, FC Kallon, som 16–åring. Efter att bara ha spelat organiserad fotboll i tre år, får han chansen att visa vad han går för i den högsta ligan i landet. Han har förstått sedan några år att han har en talang utöver det vanliga. Kallay har bara gått i skolan upp till sjätte klass. Efter det tvingades han hoppa av eftersom mamman inte hade råd att låta sin son plugga vidare. Nu var det bara fotboll som gällde.
I och med framgångarna på planen kommer också andra fördelar. Ganska snart går flyttlasset från de fattiga kvarteren till den mer välbärgade sidan om staden – nämligen den västra.
Som ung grabb var det något alla ville och drömde om. Att han och hela familjen nu fick flytta in i en fyrarummare med hög standard betydde allt. Som liten hade han och kompisarna bara pratat om ”de där uppe i väst”. Nu gällde det att ta nästa steg. Efter spel med landslagets U-17 fick en agent upp ögonen för lovande Kallay. Agenten är svensk och heter Patrick Mörk.
Tackar gud
Året är 2013. Vi sitter i Ibrahim Kallays tvårummare på Burströmska i Luleå. En ganska spartansk inredd lägenhet, men ordning och reda på saker och ting. Under vår pratstund sitter 20-åringen i sin vardagsrumssoffa och svarar artigt och ödmjukt på de ibland känsliga frågorna. Det är bara två gånger han störs och båda gångerna är det IFK Luleås sportchef, Hans Boman, som ringer och pratar om flygbiljetter.
Kallay ska nämligen resa hem till Sierra Leone på onsdag. Årets säsong tar slut i och med söndagens hemmamatch mot Dalkurd. Till matchen kan publiken ta med fotbollsskor att skänka till behövande i Sierra Leone, något som fortfarande är en bristvara i landet. Han ska ta med sig så många par som möjligt på flyget, resten ska IFK Luleå skeppa iväg i efterhand.
Men hemlandet är på uppgång, Kallay berättar om avgiftsfria skolor och en bättre ekonomi i landet.
När han pratar om IFK Luleå är det med värme och tacksamhet i rösten. Hur väl klubben tagit hand om honom. Allt från styrelse, tränare och spelare. Att han har fått chansen att visa vad han kan och att människor i klubben har trott på honom.
Acklimatiseringen till livet i Sverige har gått förhållandevis smidigt för Kallay. Han har inte något annat umgänge än sina lagkamrater, något som han har valt själv. Sierraleonesen är här för att prestera på fotbollsplanen och det är där all fokus ligger. ”Det är det enda jag kan”, ”jag lever för fotbollen dygnet runt”, är fraser som återkommer.
Familjen bor kvar i den fina fyrarummaren i Freetown. Därifrån följer de sin stolthet med stort intresse. Kallay hade gärna sett sin familj komma och hälsa på i Sverige, men hans lönekuvert har inte varit tjockt nog för det. Än så länge.
Kriget är ett minne han kommer att bära med sig hela livet. Han känner sig ändå lyckligt lottat att han inte förlorade fler familjemedlemmar. När han försöker förklara kriget i efterhand har han än i dag svårt att se anledningen. ”Meningslöst”, ”komplicerat”, är ord han använder när han försöker.
Visst saknar han sin familj och sina vänner hemma i Freetown men han känner att han har valt rätt väg med fotbollen. Kallay är troende muslim och under vårt samtal så tackar han gud för flera saker. För sin talang, för sin familj, för sina lagkamrater. Men framförallt tackar han gud för att han lever i dag.