OS 1998 i Nagano, Japan,
började som en total flopp för det svenska lägret. Medaljskörden uteblev och kronjuvelen för det svenska OS-manskapet, längdlandslaget, hade stora problem.
Framför allt med sjukdomar.
- Inför tremilen kände jag mig lite krasslig och när jag kom ut i hotellkorridoren såg jag matbrickor utanför hotelldörrarna. Jag tänkte: " Va fasen, har åkarna beställt upp frukost på rummet". Jag tyckte att det var lite konstigt. Sen när jag kom ned till matsalen så satt landslagsläkaren och såg väldigt orolig ut. Han berättade att fem-sex åkare hade blivit sjuka och jag berättade för honom att jag också kände mig krasslig, säger den före detta landslagsmannen Niklas Jonsson, som var ett av de stora svenska hoppen inför OS när Norrbottens-Kuriren träffar honom på hans arbetsplats på SEB
i Luleå.
Och visst var han krasslig. Jonsson hade runt 40 graders feber och det blev ingen tremil för Piteåsonen.
Men sjukdomsperioden gick över på bara två dagar och Jonsson var snabbt ute i spåren igen.
- Jag åkte väldigt bra på jaktstarten. Jag åkte upp mig från 25:e plats till topp tio och hade näst snabbaste tid på den sträckan, så jag kände att formen började komma.
Ingen vidare säsong
Annars hade det inte stämt för Jonsson under säsongen. Toppresultaten uteblev och det fanns ett visst frågetecken inför OS.
- Jag hade en ganska problematisk höst med mycket sjukdomar, så jag åkte ned till OS med känslan att jag aldrig hade varit så dåligt förberedd inför ett mästerskap förr, säger han.
Efter jaktstarten fanns det vara två lopp kvar att hävda sig i. Med lagkompisar som låg nedbäddade i feber var inte oddsen på en svensk-
seger stora inför stafetten.
Nej, det var bara ett lopp kvar med medaljchans för Niklas Jonsson.
50 kilometer skate med individuell start.
- Inför femmilen visste jag att jag skulle göra ett bra lopp, jag har aldrig varit så säker före ett lopp någonsin, säger Jonsson och fortsätter:
- Jag kände väl också att jag hade en bra chans eftersom att Björn Dählie startade 30 sekunder efter mig och att jag alltid har varit bra att åka man-mot-man. Skulle jag ha en sämre dag skulle jag kunna ta rygg på honom.
Och det visade sig snabbt att Jonsson hade fog för sin självsäkerhet. Han låg med i täten hela tiden, men bakom honom stormade den mest meriterade skidåkaren genom alla tider fram som ett ånglok.
Björn Dählie startade 30 sekunder bakom och var i kapp efter drygt halva loppet.
Men han var inte ensam. Österrikiske Christian Hoffman hade satsat allt på ett kort, han hade öppnat i ett våldsamt tempo och var i kapp Dählie och tog rygg på honom.
- De kom i kapp mig (Hoffman och Dählie) efter 22-23 kilometer och Hoffman började släppa efter drygt 32-33 kilometers åkning, säger Jonsson.
Dählie hade bättre glid
Öppningen som Hoffman hade gjort tärde på hans krafter. Han fick släppa tåget och nu var det bara två.
Dählie och Jonsson.
Tillsammans höll de så hög fart att Jonsson snabbt avancerade i resultatlistan. Jonsson låg då på medaljplats, efter just Dählie och Hoffman.
Men Piteålöparen hade fortfarande krafter kvar.
- Efter drygt 40 kilometer så gick jag förbi Dählie och försökte åka ifrån. Dählie har berättat i efterhand att han kände att han hade bättre glid än jag och han utnyttjade det för att försöka åka om mig och hålla fart själv. Han åkte mot Hoffman, han kände inte att jag var en konkurrent mot guldet just då, säger Jonsson.
Men Dählies fokus skulle snart vända från Hoffman till den energifyllde Jonsson.
- Jag gick om honom igen och tryckte på. Och då släppte han. Då gick snöret totalt.
När rycket kom var det bara två kilometer kvar till mål. Jonsson mobiliserade alla krafter han hade, om han ska ta guldet från Dählie
måste han åka ifrån honom med 30 sekunder.
"En bragd"
Men det räckte inte hela vägen. Dählie tog hem segern med bara 7,2 sekunders marginal.
- Det var synd att han inte släppte lite tidigare, men det är klart, Dählie var suverän på att ta ut det maximala ur sin kropp, säger Jonsson och fortsätter:
- Jag upplevde väl aldrig under hela loppet att jag hade chans på guldet, men jag upplevde hela tiden att jag hade en chans på medalj.
Och medalj blev det. Niklas Jonsson tog hem silvermedaljen från OS i Nagano 1998 till Sverige och Norrbotten.
7,2 sekunder från ett guld. Vi kunde ha snackat om guldminnen i stället för silverminnen.
- Ja, det var det som var målet med karriären, men jag satte en hård press på vad jag tycker är den bästa skidåkaren genom alla tider. Han lyfter ofta fram det här loppet som en bragd, att han orkade hålla undan mot mig hela
vägen i ett lopp som han lägger upp väldigt bra, han tar verkligen ut alla sina krafter. Han var helt okontaktbar i flera minuter efter målgången.
Grämer du dig över att du inte tog guldet?
- Nej, det gör jag inte. Det hade varit roligare att ha ett guld, men jag är inte en person som tittar tillbaka och grämer mig över missade chanser. Det var många åkare som var bättre än mig som aldrig vann något guld i OS under den tiden. Jag kan titta tillbaka på OS utifrån och se hur stort det är, då gläds jag åt det här silvret. Man upplevde inte hur stort det var när man var där. Jag känner en stolthet över att jag har ett silver där ifrån.