Ut i semifinal i fjol. Sänkt budget i år. Sveriges bästa spelare har slutat – och samtidigt satsar konkurrenterna för att komma ikapp och förbi. Jag ska inte säga att läget såg prekärt ut inför säsongen, med spelare som Hiirikoski, Nordin, Karvinen och Stenberg i laget gör det sällan det. Klart är dock att inte sedan damerna flyttade in under Luleå Hockeys vingar har det funnits så här många frågetecken inför säsongen.
Och då har jag inte ens nämnt den brutala seriestarten.
Matcher fyra dagar i rad, de tre första mot förväntade topplagen Djurgården, Linköping och HV71, för att sedan vända hem och ta emot Linköping i ett dubbelmöte fredag och lördag efter bara fem dagars vila.
Det är inte jättesvårt att teoretisera fram ett mardrömsscenario.
Tänk er en tajt förlust mot Djurgården i första matchen. I slutet gör Michelle Karvinen ett lite för långt byte i hopp om att kunna hämta in underläget och drar en ljumske. I nästa match mot Linköping får Emma Nordin slita hund och drabbas av en brusten baksida på grund av belastningen som uppstår när hon försöker täcka upp för Karvinen. Mot HV71 drabbas så Jenni Hiirikoski av en hjärnskakning efter en tackling i slutet av ett byte. I normala fall hade hon hunnit slinka undan, men efter tre matcher på tre dagar är hon lite för trött för att benen ska hänga med hockeyhjärnan. Efter fyra spelade matcher står Luleå/MSSK på tre poäng och har sina tre största stjärnor skadade. Där, någonstans, låg min oro – och, misstänker jag, även Fredrik Gladers.
Nu fick tränaren i stället alla svar han kunde hoppas på.
För det första: Laget är redan nu tillräckligt bra för att slå de förväntade toppkonkurrenterna på bortaplan. Glader har chansat en smula, han har medvetet undvikit fler träningsmatcher än de två mot Kärpät för att spelarna ska vara fräscha till serieinledningen. Rent fysiskt gav det naturligtvis utdelning – men det har också inneburit få tillfällen att träna speldetaljer i skarpt läge. Trots det levererade spelet i numerärt överläge fyra mål under helgen – och Luleå/MSSK spelade faktiskt 2-2 i boxplay.
För det andra: Taktiken fungerar. Luleå/MSSK ska bli rakare i år, inte vårda pucken lika mycket som tidigare utan istället kontra hårt och brutalt när tillfälle ges. Det handlar inte om att ta bort det konstruktiva spelet, utan snarare att hitta ännu ett verktyg att dyrka upp de bättre lagen med. Det gav utdelning direkt.
För det tredje: Spelarna tålde belastningen. När jag pratade med Glader efter matchen mot Göteborg i går eftermiddag var den enda skadan som rapporterades att han bitit sig själv i kinden under en kebabmiddag i Jönköping.
Det var en nöjd tränare som svarade i telefon med ett ”vi skiter i serien” och ett skratt, det bjuder jag gärna på. Jag underskattade kanske laget en smula i min krönika inför seriestarten, men det gör inte att min grundtanke var fel. Det viktigaste för Luleå Hockey/MSSK var inte att ta fyra segrar, ingen serie har någonsin avgjorts på den första helgen, inte heller årets SDHL. Det viktigaste var att ta sig igenom den med hyfsat positiv känsla utan att nöta för hårt på truppen.
Men: Det förtar inte den här prestationen.
Efter alla tveksamheter innan säsongen var det här en örfil i ansiktet på hockey-Sverige.
Luleå Hockey/Munksund är en guldkandidat – i år också.
Vi underskattar det här laget på egen risk.