IFK Luleå har haft en fullständigt mardrömslik säsong. Uppkastningarna från de ekonomiska analfabeter som tidigare styrt föreningen landade rakt i knät på nuvarande styrelse, ledd av nyvalde ordföranden Nicklas Larsson. Det gjorde att klubben tvingades säga upp sportchefen Daniel Kalén på stående fot samt slita tag i nödbromsen för samtliga klubbens utgifter. Samtidigt har a-laget, sargat av ständiga skador, varit direkt uselt. Det har gjort att publiksnittet sjunkit med 200 personer under en säsong då alla pengar verkligen behövts.
Trots det har klubben lyckats göra bra saker.
För det första: De medel som fanns kvar satsades på ungdomar. Med Fredrik Waara som ansvarig för ungdomsverksamheten, med Lars ”Brolla” Svensson, Andreas Johansson och Andreas Pettersson i lite olika roller i föreningen och på fotbollsgymnasiet har de talanger som söker sig till Luleå en garant för en gedigen fotbollsutbildning.
För det andra: Man ersatte Kalén med ett ideellt sportråd och fick in Fredric Lundqvist. Att Lundqvist faktiskt till sist bestämt sig för att kliva in i en officiell klubbposition – om än ideell – är fotbolls-Sveriges motsvarighet till jultomtens OK-stämpel. Vår senaste (sista?) landslagsstjärna har ett stort kontaktnät och jag är helt säker på att potentiella värvningar hajar till lite mer när Lundqvist hör av sig än när Daniel Kalén gör det.
För det tredje: Klubben vågade vara offensiv på rätt sätt. Man pratade tidigt om damlag, en förutsättning för att kunna samarbeta med bra sponsorer i dagens samhälle. Man har fokuserat sina ansträngningar på lokala talanger och jagar i skrivande stund en väldigt intressant men oprövad tränare. Det är ansträngningar med små medel, eftersom man inte har några andra, men det är ändå ansträngningar som märks.
Trots det – och här måste vi våga vara ärliga – har den här klubben ingen framtid i division I.
Just nu.
Jag kan till och med gå så långt som att säga att laget per omgående bör sluta ta poäng. Det enda problemet med det är att det skulle locka ännu färre människor till matcherna och ännu mindre pengar från sponsorerna.
För att ni ska förstå hur jag tänker ska jag förklara mig.
I division II kommer IFK Luleå med säkerhet att ha derbyn mot Boden, med all sannolikhet även mot Piteå och Gällivare/Malmberget, kanske rent av mot IFK Kalix. Med tanke på att den här säsongens publiksnitt varit mediokra 427 personer är det faktiskt inte omöjligt att IFK Luleå faktiskt skulle höja sitt åskådarantal i den lägre serien.
Dessutom skulle resorna bli betydligt billigare. Elva flygresor och två bussmatcher i år skulle bytas mot ungefär det omvända, lite beroende på vilka lag som går upp i norrtvåan. Om ni tycker att de pengar som föreningen skulle spara in på ekvationen är försvinnande små har ni inte förstått hur prekärt läget faktiskt är. Efter den här säsongen, trots inbromsningen, trots att klubben faktiskt fortfarande kan gå plus, kommer IFK Luleå att ligga back någonstans mellan 1,7 och 2 miljoner – en tredjedel av årets budget.
Vilket raskt för oss in på punkt tre: Lagbygget. Klubben har redan aviserat en kraftig sänkning av lönekostnaderna till kommande säsong, det har pratats om halvering och viskats om mer än så. Det är faktiskt, för första gången någonsin, en fördel att bara ha två spelare kontrakterade nästa år. Ni kan räkna bort samtliga dyra spelare från årets trupp – och sanningen är att det lag som klubben kommer att ställa på benen inte skulle vinna någon match i division I. I division II kommer det däremot att räcka till en mittenplacering, vilket är gott nog för en förening på väg uppåt.
Ni minns att Östersund, detta glimrande gäng Europarövare, spelat mot IFK Luleå i norrettan en gång i tiden? De var faktiskt sämre än så – de var hela vägen ner i tvåan och vände innan marschen mot toppen påbörjades. Visst, det är en utopi att IFK Luleå, ens om föreningen gör allting rätt framöver, skulle klara av att upprepa den jämtländska bedriften – men i nuläget nöjer jag mig med att ens ha chansen att drömma.
IFK Luleå har varit för dåligt för division I – föreningsmässigt. Med hjälp av vad som endast kan beskrivas som ekonomisk dopning har klubben ändå klarat sig kvar betydligt längre än man borde ha gjort.
Men till slut kommer alltid verkligheten ikapp.
Här och nu har den här klubben inget i ettan att göra. I framtiden? Det återstår att se. Det är en lång väg kvar att vandra innan klubben är där och bara en sak är säker:
Den vägen börjar i division II.