Han är en av Plannja och basketluleås största profiler genom alla tider. Han ledde klubben till flera SM-guld och var med och etablerade Luleå som Sveriges baskethuvudstad.
Men i dag är Dennis Aulander tränare på Sandas Basketgymnasium i Huskvarna. Plannja heter LF Basket och har på några år gått från en stormakt till en krisklubb. Och nu berättar Aulander vad som gör den stora skillnaden mellan dåtidens triumf och dagens fiaskon.
– Vi var lite halvgalna, halvkaxiga på den tiden och stack ut näsan. Vi hade många profiler också. Det kan man fundera på vilka som är profiler i dagens LF. Christopher Ryan har blommat ut till en fantastisk basketspelare. Men frågan är om han står längst fram i kön till Pimpinella? (före detta nattklubb i Luleå). Man måste sälja sporten också, säger Dennis Aulander.
För några dagar sedan gjorde nyförvärvet Kodi Augustus röra om i grytan – och väcka sitt LF Basket. Aulander har hängt med i nyhetsflödet och sett amerikanens uttalanden. Han menar att mer liknande händelser kanske är precis var laget behöver.
– Det kanske inte var det mest genomtänkta, men det är ändå befriande att någon säger någonting. Det rör om lite i grytan och säljer lite. Det gör ingenting om man är basketspelare och har förmågan att sälja produkten. Vi hade några kontroversiella killar, Torbjörn Gehrke, Jens Tillman och några till som förutom att kunna spela basket också bjöd på viktiga saker utanför planen, säger Aulander.
Saknas det en kontroversiell spelare i dagens LF?
– Jag bara refererar till det som funkade på vår tid. Det var en profil som passade oss. Jag vet inte ens om LF har någon profil i dag. Det är kanske det som är problemet. Fredrik (Joulamo) är ny på den positionen han befinner sig, Håkan (Larsson) är ny på sin position. Men det är lite profillöst där uppe, säger han.
Men den förre guldhjälten understryker samtidigt att han inte vill döma LF Basket för mycket. Och han menar att det var betydligt mycket lättare att vara basketproffs i Luleå på hans tid.
– Det vore inte rätt av mig att sitta och döma LF efter att ha sett dem så lite. Generellt sett kan jag säga att det var betydligt tacksammare att vara säkert både baskettränare och basketspelare i Luleå när det begav sig på vår tid. Varenda seger var fest, klang och jubel. Ingenting togs för givet.