Ingen rast och ingen ro när Tosser blev gast

Luleå är en av Sveriges småbåtstätaste kommuner och har en av landets största hamnar. Att skärgården har 742 öar och att kommunen har 22 småbåtshamnar gör sitt till att Luleå går under benämningen sjöstad.
Säg sommar i Luleå och många kommer genast att tänka på båtlivet.
Därför höjs det på ögonbrynen när Norrbottens-Kurirens testpilot smärtsamt erkänner för besättningen som ska ta med undertecknad på en segelfärd, att det blir en jungfrufärd. Jag saknar nämligen helt erfarenhet av segelbåtar.
- Du är inte från Luleå eller?
- Jo, det är jag.
- Hmm ... Vilken del av Luleå kommer du ifrån då?
Jag antar att uppväxten på Lövskatan knappast är ett giltigt skäl till avsaknaden av seglarerfarenhet. Men det ska snart rådas bot på.
Luleå Segelsällskap, som bildades 1884, har anordnat segeltävlingar ute på Stadsfjärden mer eller mindre sedan klubbens start. Under senare år har tävlingarna hållits på onsdagar och det är en sådan kväll som Kurirens testpilot ger sig ut på vattnet för att prova på sporten.
Dagens tävlingar innehåller nio båtar som ska tävla på den så kallade "Lulebanan", det vill säga en kryss/läns-bana.

Vinden avgör längden
För en oinvigd - vilket jag definitivt får anses vara - kan det förklaras med att båtarna ska åka runt två punkter, mot och med vinden.
Hur många varv det blir längs banan beror på hur hårt vinden blåser. Denna kväll blåser det tillräckligt för att loppet ska avgöras i tre varv. Andra dagar är vinden knappt tillräcklig för att båtarna ska åka framåt.
- Då är det bara att hoppas att det blir fint väder, så får man ligga ute och guppa lite, säger Antero Tuoma, som är en av fyra personer i besättningen.
Det är fyra personer om vi inte räknar med Kurirens utsända, vilket vi knappast ska göra eftersom jag tror mig vara mer i vägen än vad jag tillför någonting.
Vi åker i en italiensk segelbåt av modellen Alpa 34 som är unik i Skandinavien. Det är en drygt tio meter lång båt som behöver mellan tre och sex personer, beroende på vindstyrka, för att kunna manövreras.
Dagens vindar är långt ifrån optimala för "våran" båt. Den väger drygt sex ton, att jämföra med nästa utmanare på "tungviktarlistan" som väger tre ton. Det krävs starka vindar för att ha någon chans mot de mindre lättdrivna båtarna - vilket det inte är i dag.
Den korta banan gör att tävlingen kan kallas seglingens svar på sprintlopp.
- Det är ju som ett hundrameterslopp det här, man får jobba hela tiden, säger Antero.
- Jag tycker att vi ska ankra, köra fulla segel och när starten går drar vi upp ankaret och flyger i väg, säger John Landeborg och skrattar.
När starten går är det dock inte mycket som påminner om sprint. Startskottet ljuder, besättningen fokuserar och - alla står stilla.
Det är, inte helt oväntat, vinden som ska göra jobbet. Därför är det bara att hoppas på det bästa.
Arbetet för besättningsmännen och den nyinvigda Kuriren-gasten börjar i stället när vi ska kryssa mot nästa flagg.

"Vet inte vad jag gör"
Efter några snabba instruktioner får jag slita i en tamp, eller skota seglet, när båten slår över i en ny riktning.
Jag sliter i tampen, snurrar på veven och släpper efter en annan tamp. Samtidigt springer Kristoffer Tuoma och Bertil Edbom omkring längre fram i båten. Och vad de gör vet jag inte. Jag vet knappt vad jag själv gör. Men snabbt ska det gå för att inte tappa tid.
Efter ett tag kommer jag in i seglartänket och är beredd när jag ska vara det.
Jag förstår att när jag sliter i tampen, snurrar på veven och släpper efter i den andra tampen spänner jag genuan.
Men tid tappar vi i alla fall. Det visar sig att jag hade fört oturen ombord på båten. Fallet släpper, spinnakern lossnar och saker som inte ska fastna i varandra fastnar i varandra.

Inte först i mål ...
Jag ska inte berätta hur vi placerade oss. Jag nöjer mig med att berätta att skotten, som talar om att sista båt är i mål, ljuder ganska samtidigt som vi skär mållinjen.
- Det har måste vara den sämsta gången i år, konstaterar Kristoffer.
- Jag har aldrig varit med om något liknande. Allting lossnade, helt otroligt, säger Antero.
Men den båt som kommer först i mål behöver nödvändigtvis inte vinna tävlingen och den som skär mållinjen sist kommer automatiskt inte sist i tävlingen. I onsdagsseglingarna används ett sorts handikappsystem, vilket gör att alla olika sorters båttyper kan delta på samma villkor.
Varje segelbåt har ett lystal som visar hur snabb den är. Lystalet multipliceras med tiden det tar för båten att åka runt banan.
Det systemet hjälpte inte oss den här gången. Men vi bidrog i alla fall till att göra Stadsfjärden lite somrigare och kanske fick vi någon vid Södra hamnens kaj att le.
Eller som Håkan Sjunnesson på Luleå Sällskap säger:
- Det känns som att vi är med och gör Luleå till en sjöstad när vi är ute så här på kvällarna.