Det dröjer sällan länge mellan besöken i omklädningsrummet.
Tidigare har det varit innanför Pontushallens väggar, i år tillbringar Eduardo Carrazana många av dygnets vakna timmar i Arcushallen. Och i bilen.
Ombyggnationen av den ordinarie hemmahallen har gjort att han pendlat mellan olika idrottsanläggningar och förrådet i Karlsvik.
- När vi har varit i Sunderbyn och Gammelstad har jag fått packa bilen två-tre gånger, det är lite jobbigt, säger han.
Tvättmaskinerna finns på campingplatsen en bit bort och varje dag beger han sig ner till campinggästernas tvättstuga.
Omständigt?
Nej. Världens bästa jobb enligt "Eddie".
- Det fungerar perfekt. Jag har fått egna nycklar till bommen och har poletter som jag bara kör in i maskinen, säger han.
Basket - hans liv
Det är matchdag i Luleå och samtidigt som Charles Barton och Fredrik Joulamo genomför ett lättare träningspass med LF Basket ute i hallen går Eduardo Carrazana och plockar i utspridda träningsdräkter. Några skor och kläder som hänger slängda över de utplacerade stolarna i kammaren är det enda som skvallrar om att det är ett omklädningsrum. Vid första anblicken ser det snarare ut som ett förråd med en massagebänk i mitten.
På visitkortet står det "team manager". I verkligheten betyder det budgetansvarig, reseplanerare, massör, ambulerande sjukgymnast, materialförvaltare, lagpappa och allt-i-allo.
Han har en hand med i det mesta som sker kring LF Basket och de flesta runt laget intygar hans betydelse.
Eduardo Carrazana har blivit "Eddie" med hela basket-Luleå.
Och basket har blivit hans liv.
Annat var det för 39 år sedan då han kom till Sverige.
Flyttade till Luleå
Den då 31-årige Eduardo Carrazana flydde från Augusto Pinochets Chile och hamnade på Alvestas flyktingförläggning. Hans första svenska jobb blev på fabrik i Lund innan han fick ett prospekteringsjobb på Sveriges geologiska undersökning i Stockholm. Då regeringen bestämde att all prospektering skulle flytta till Uppsala och Luleå packade han väskorna igen.
- Ingen ville flytta till Luleå, säger han och skrattar. På slutet var det väldigt bra förmåner, då min fru fick jobb och barnen dagisplats så tog vi chansen. Och det har jag aldrig ångrat.
1986 lades prospekteringen ner i Luleå och sju år senare hade Eduardo Carrazana hunnit med jobb utomlands och på Norrbottens idrottsförbund då han kom i kontakt med Plannja Basket och Lars Mosesson.
Mosesson sökte hjälp av Carrazana i en försäkringsfråga efter att delar av Pontushallen brunnit.
- Han bjöd mig på min första basketmatch och sa "Du har inget på förbundet att göra - kom och jobba med mig i stället". Och så blev det, säger Carrazana, samtidigt som han hänger upp träningslinnen på krokar.
Sedan dess har han inte lämnat föreningen och det som från början innebar statistik- och pappersarbete har blivit så mycket mer.
Vaknat på natten
Med sex timmar kvar till uppkast går Eduardo Carrazana runt i omklädningsrummet och lägger matchlinnen, shorts och uppvärmningströjor på alla stolar. När övriga laget är hemma och förbereder sig för mötet mot Sundsvall jobbar Carrazana med att färdigställa de sista detaljerna. För att lagets förberedelser ska vara ännu bättre.
Han säger att det är ett 24-timmarsjobb och han tänker på basket under stora delar av tiden.
- Ibland har jag vaknat mitt i natten och funderat över om jag har packat alla dräkter. Då har jag gått ut till bilen och kollat, säger han.
Den nyss fyllda 70-åringen berättar att han inte har råd att missa några detaljer. Om han glömmer dräkterna till en bortamatch måste han lösa problemet på plats.
- Men jag har fått lära mig att det inte finns några problem. En rysk tränare, som var här, sa till mig att det finns inga problem - bara frågor, säger han.
På frågan om han minns något tillfälle när han glömt någonting viktigt kommer han bara på att han tagit med sig för lite tejp någon gång. Men för att undvika snabbt uppkomna frågor, inte problem, är han alltid redo.
- En del säger att jag är pedant, att jag inte hälsar på folk på läktaren. Men jag har ingen aning om vad det är för folk som sitter på läktaren. Fråga mig vilken musik som spelas och jag har ingen aning ... jag kan inte sitta och tänka på sådant under matcherna, säger han.
"Som en familj"
Under hemmamatcherna kan han slappna av mer, då finns sjukgymnaster och läkare på plats. Men när laget är på bortaturné har han alltid mobilen redo i fickan om något akut skulle dyka upp.
Han finns stand by hela tiden. Även under den så kallade lediga tiden.
Lagledaren är mån om att ta hand om sitt lag. Han följer med spelarna till sjukhuset då det behövs och pratar med dem om hur de mår när han tycker att de ser nedstämda ut.
- Vi är som en familj och måste ha en bra relation. Vi måste bry oss om varandra, säger han.
Han har ingenting ont att säga om någon spelare eller tränare han haft att göra med under 18 år i klubben. Alla har bidragit med någonting, även om de "varit speciella".
- Det har funnits spelare som många ansett varit speciella. Många undrade hur en kille som Carlos Wheeler tänkte, men han sa direkt att "Jag är här för att vinna guld".
- Då måste jag prestera och göra mitt bästa för att ge en sådan person vad han behöver.
Eduardo Carrazana packar bilen igen.
Innan han åker hem för dagens enda vilotimme ska han tvätta lagets träningsdräkter på campingen. Bommen fälls upp till och bilen rullar ner mot vattnet. När han var här på morgonen tog han fram telefonen och fotograferade soluppgången som han visar upp för Kurirens reportageteam, "Titta, det är fantastiskt vackert".
Några få campinggäster har sina mobila hem ståendes bredvid tvättstugan, i övrigt är området nära hans arbetsplats tomt.
- Det är synd att man inte har en husvagn, då hade jag kunnat stå med den här, säger Eduardo Carrazana.