Förutsättningarna var strålande.
Sol, torr bana och en riktig tävlingsgokart.
125 kubik och 32 hästkrafter med en maxhastighet runt 120 kilometer i timmen.
Kanske inte låter så mycket, men när du sitter ett par centimeter ovanför asfalten blir det en skräckblandad upplevelse.
Om gaspedalen får tala.
Proffset i sporten är 16-årige Philip Morin som vann SM i fjol och slutade trea
i EM-serien. Efter det fick han ett kontrakt med ett brittiskt stall som står för maskineriet och mekaniker under hela EM-serien.
En dröm för en motortokig.
Morin var också en bra utmaning.
Tävlar i EM-tävlingar
En gokart kan väl alla köra tänkte jag. Bara att ge järnet och undvika sladd i kurvorna för att bibehålla farten.
- Här håller du ut i kurvan och så följer du den här linjen mot nästa, säger Sunderbykillen när vi vandrar runt gokartbanan ute på Kallax utanför Luleå.
Den är cirka 600 meter lång. När Philip Morin tävlar i EM-serien gör han det på
banor som är upp emot 1.800 meter.
- Vi kör ofta på riktiga formelbanor, säger han.
När han pekat ut kurvtagningarna kändes det hela ännu enklare.
Visst kan jag ta mig runt på en hyfsad tid.
Men räcker det för att utmana esset?
Något yngre förare
På ratten sitter en broms för framhjulen, bakbromsen styrs av vänsterfoten och gaspedalen av högerfoten. Inga växlar i klassen rotax max som Morin tävlar i.
De flesta deltagarna där är i åldern 18-20 år.
Unge Morin är alltså ett par år yngre, men har man fått köra världsfinalen i Dubai 2011 (slutade tia efter punktering) så tillhör man också de absolut bästa i världen.
Fotografen hängde inte med
Proffset inleder. Pappa Henrik lutar sig över staketet och flinar när sonen drar iväg.
Skrattar bäst som skrattar sist tänker jag.
- Helvete vad det går. Jag hann inte ens fått upp kameran innan han varvat, säger fotografen Patrik Häggqvist.
Så fort gick det väl ändå inte intalar jag mig själv.
Eftersom Philip är cirka 20 kilo lättare inser jag att jag måste ligga på lite längre innan jag petar på bromsen.
Men visst imponerar Luleåföraren.
34 sekunder kommer han ned i på bästa varvtiden.
Och sedan är det min tur.
Men då startar problemen.
Först att få på mig Philip Morins reservoverall. Fotograf Häggqvist hjälper till att knyta skorna och efter att jag tagit av mig shortsen och hoppat ned i bara kallingarna så går det. Nästa uppgift är att komma ned i stolen. Jag kan knappt böja mig i overallen och pappa Henrik får ge ett handtag - men det hjälper inte.
"Wow"
Efter att han skruvat bort några brickor är jag äntligen på plats, med höftkulorna i ett skruvstäd.
Jag startar gokarten med en knapptryckning och rullar ut mot rakan - sedan trycker jag ned gaspedalen.
Wow.
Det här är något helt annat än hyrvarianterna på samma ställe, som vi körde grand prix med när jag gjorde lumpen på F21 1999.
Nu snackar vi en riktig maskin.
Efter tre varv stannar jag till vid kanten. Philip Morin försöker guida mig genom kurvorna från mitten av banan.
Förbättringen
Han skruvar på sig och vill säga att jag sköter mig hyfsat bra, men kroppsspråket säger något annat.
Kurvtagningen är en vetenskap i sig.
Där behövs träningstimmar.
Jag kör fem varv - kapar sekund för sekund.
På fjärde varvet får jag bästa tiden 40 sekunder. SEX sekunder efter Philip Morin.
Det är bara att inse att det inte går att vinna den här utmaningen även om jag är väldigt tjurig av mig.
Stå på sidan
Jag drar på ett femte och sista varv och det håller på att sluta illa. Jag viker in för tidigt efter den långa rakan, får sladd i drygt 100 kilometer i timmen, men lyckas häva den - och adrenalinet pumpar ut i kroppen.
En mäktig känsla att klara av någonting i alla fall.
Men i fortsättningen nöjer jag mig med att följa unge Morins karriär.
Och hoppas en dag kunna säga att jag nästan slog Sveriges näste F1-förare.