Ett nytt kapitel i Mosessons saga

Lars Mosesson flyttade från Gällivare till Stockholm hösten 1986 för två års
studier på Bosöns idrottsledarutbildning. Det var början på en ny epok 96 mil norrut. Plannja Basket. Mosesson själv säger att Plannja aldrig hade blivit så framgångsrikt utan hans värvning av coachen Charles Barton. Men vad hade basketluleå och Plannja varit i dag utan Lars Mosesson? - Jag kontaktades av Plannja vid årsskiftet 87/88 och hade fortfarande en termin kvar på Bosön. Men då gjorde vi klart att jag skulle börja jobba för dem efter studierna. Jag kom hem till Gällivare den 10 juni, packade ihop grejerna och började jobba i Luleå 13 juni, säger klubbdirektören. Som vanligt är han välklädd. Svart kavaj, finstruken rutig skjorta, svarta jeans och nyputsade läderskor. Mosesson ger, precis som LF Basket, ett proffsigt intryck. "Hatar att förlora"
Och båda är en institutioner i hela basketsverige. - Klubben åkte mellan division I och elitserien när jag kom hit 1988. Min första värvning var faktiskt Pat Ryan på position fyra. Men det var först 1992 som vi fick stabilitet och det var Charles Barton som gav oss det. Jag träffade Barton, som då var förbundskapten, på en flygresa mellan Stockholm och Malmö. Vi hamnade bredvid varandra i planet och började småsnacka om ett samarbete, säger Lars Mosesson och fortsätter: - När jag kom hem till Luleå presenterade jag det för styrelsen med ordföranden Tore Savander. De köpte att vi tog hit Barton och utan honom hade inte Plannja
varit där klubben är i dag.
Bara synd att han aldrig fick uppleva ett SM-guld. Det tog vi säsongen efter att han lämnat och Brad Dean ersatt (1996). På vilket sätt har ditt liv präglats av direktörsposten i Plannja Basket? - Jag hatar att förlora. Det går inte att komma ifrån. Jag har ett jäkligt stimulerande jobb även om det kan vara jobbigt många dagar när vi ska få in pengar till klubben för att betala våra räkningar. Sedan kan vi vissa dagar få en sida skit i tidningen, men det väger upp när vi får en bilaga för ett SM-guld. Jag har hört att du är en stenhård förhandlare när det gäller spelarlöner, berätta. - Jag vill att spelarna ska veta att de får sina pengar den 25:e. Är det någonstans man kan skära i kostnaderna så är det i spelarlönerna.
Hotellrummen, flygresorna, bussresorna, allt sådant kostar ungefär lika mycket, men det är i spelarlönerna som vi kan hålla nere utgifterna. Men vi har också det laget vi vill ha, säger Mosesson och blickar ut över LF-träningen där nya namn som Martin Pahlmblad, Tyrone Levett och Rudy Mbemba nöter straffkast. Nämn ett viktigt beslut? - Ett år gick vi back 1,6 miljoner kronor och följande säsong var vi tvungna att hämta in det. Det var Mattias Kenttäs första säsong (2008/09) hos oss och jag sa till honom att målet den säsongen var bara slutspel. Men det var inte kul. Sedan det blev basketligan har vi alltid haft final som målsättning. I fjol hade vi semifinal, men tog oss till final. I år är vi tillbaka på final. Med facit i hand var det väldigt viktigt att bromsa för att hämta in underskottet. Du öppnande många dörrar för Bo Johansson (Obol-härvan) och släppte in honom i Plannjas krets. Hur har det påverkat dig? - Vi lade aldrig in en krona i Obol, vi förlorade en sponsor. Bo Johansson var som vilken sponsor som helst, varken mer eller mindre. Han hade redan en etablerad marknad i Norrbotten innan han kom till oss. Umgicks ni under uppväxten i Malmfälten? - Nej, jag kommer från en idrottsbakgrund i Gällivare. Bo kom från en musikskola
i Malmberget och är två år yngre. Jag hade inte träffat honom innan. Har du pratat med honom sedan det uppdagades? - Jag pratade med honom samma helg, men jag minns inte vad det handlade om, inget speciellt tror jag. Men inte sedan dess. Största skandalen du varit med om? - Det var ju inte hans fel, men det var inte kul när Eric Taylor (2005) låg på sjukhus efter att ha fått en flaska i ögat på krogen, och ni skrev i tidningarna om det. Varför har Plannja Basket blivit så framgångsrikt? - Kontinuitet. Sedan jag kom hit 1988 har vi bara haft fyra ordföranden (Tore Savander, Ulf Öhman, Kenth Johansson, Roland Marklund). Sedan har vi haft tur på tränarsidan. Varje gång vi bytt har det känts som vid rätt tillfälle. Det kostade oss tolv miljoner kronor att spela ute i Europa, men tänk att en
liten stad som Luleå spelat mot Europas bästa klubbar. Det stärkte varumärket. Mellan 2006 till 2008 fanns du fortfarande med i styrelsen, men ordföranden Kenth Johansson tog över dina uppgifter. Varför tog du ett steg tillbaka? - Jag blev VD för Xerox Partner under en period, men det var ingen bra idé att sitta kvar i styrelsen. Det var alldeles för svårt att hålla sig ifrån och inte bry sig. Jag älskar det här jobbet, det är en jävla kick att få hålla på med elitidrott. 22 år med Plannja
Basket, och nu börjar ett nytt kapitel med LF Basket, hur är den känslan? - Det är samma kött och blod i föreningen, Plannja kommer alltid att finnas kvar i våra hjärtan. Människor byter namn så varför kan inte en klubb göra det? Det hela handlar om pengar och det är mitt uppdrag som klubbdirektör att dra in. Plannja ville efter 35 år som huvudsponsor skriva ett treårsavtal och backade från namnrättigheten, det här var i mars. Då hade jag redan haft ett möte med Länsförsäkringar i november som var intresserat och nu öppnades en möjlighet. Sju SM-guld
- De vara redo att skriva ett tioårsavtal med oss som huvudsponsor och det säkrade också vår framtid. Vi har fått en snygg logotype och det är precis sådant här som gör jobbet så kul. Att det hela tiden sker förändringar. Som sagt. Lars Mosesson del i allt detta ska inte underskattas. Han har bjudit på sju SM-guld med Plannja - och en jäkla show på vägen.

Ett nytt kapitel i Mosessons saga

13 juni 1988 gjorde Lars Mosesson sin första arbetsdag som kanslichef för Plannja Basket. Följ med på resan som innehåller framgångssagan, Obol-affären och namnbytet till LF Basket. - Jag älskar det här jobbet, säger den nyblivne 50-åringen.