En mardröm i joggingskor

Tio kilometer.Med två veckors förberedelser.Kuriren testar antog utmaningen - och slutförde uppdraget.På 44 minuter och 45 sekunder. Men inte utan smärta, blåsor och en totalt tömd kropp.Jag var på plats två timmar innan start. Hämtade ut min nummerlapp före köbildningen hade satt ordentlig fart.Häftade fast den på bröstet av min tunna långärmade craft-tröja. Sen slog jag mig ner och blickade ut över alla deltagare som strömmade in, elit som glada motionärer. En kvinna i rosa pyjamas hade med sig tre energy bars. En försäljare som åker runt och saluför sitt energikit på liknande tävlingar krängde på henne ytterligare en. Gymnasieeleverna vällde in. Några hade tagit på sig fotbollsstället och bara bytt ut dobbskorna, några hade läckra solbrillor och senaste shortsmodet. Överallt lyste de vita benen - som ännu knappt hunnit se en strimma solljus under 2009.Inte ensam
Men 25 grader varmt och en molnfri himmel gav dem i alla fall en rosa nyans.Minuterna tickade sakta.50 minuter innan start köpte jag en kopp kaffe varvat med medhavda jordgubbar och chockladbitar. För en sista chans till dopning.En kvart innan loppet gick jag för att kolla in startlinjen. Redan fullpackat. Lätt jogging efter cykelvägarna vid gräskullarna på Porsön. Jag var definitivt inte ensam. Av 2.700 startande under Luleå Stadsmara stod de flesta redo till Ferruformmilen.Tre minuter kvar.Jag trängde mig in mellan motionärer och elit och stod ett par rader bak från startlinjen. Vid sidan av mig laddade två killar i 18-årsåldern med röda linnen där det stod Luleå Kajakklubb på ryggen. De höll händer i sidan, precis som Robinsons programledare Linda Isacsson. Coola med ipod-lurar i öronen.Dem ska jag slå tänkte jag. Vad än som händer så ska jag vara före dem över mållinjen.Solen stekte
Pang. Loppet drog igång. Och startrusningen.Överallt ben, armar, axlar och händer. Som ville vara först.Under den första kilometerns positionsletande och tempoletande gick mycket krafter.Jag kände mig som en slingrande orm mellan hårda stenblock.Stegen smattrade på mot den hårda asfalten, solen stekte i ansiktet. Efter tre kilometer kom första vätskekontrollen. Det mesta hamnade utanför munnen i farten, men några droppar blötte i alla fall upp min torra strupe.Kick på Storgatan
Framför mig gjorde telecom-mannen en imponerande insats. I adidasbrallor, ni vet sådana man knäpper på sidan, och joggingskor av promenadskorsformat ökade han avståndet till mig över vägbanken förbi OK-center.När vi passerade fyra kilometersskylten var vi inne på stenplattorna i stan och genom Storgatan hejade folk på oss.En energikick hade jag hört innan loppet.Passerade muskelkillarna
Men benen började redan tröttna - och sex kilometer återstod.Efter två kilometer hade jag passerat de coola muskelkillarna från Luleå Kajakklubb och inte släppt dem förbi mig.Måtte jag bara hålla tempot uppe hela vägen.Mitt personliga mål var under 45 minuter.Och att överleva.Föll ihop utmattad
Sju kilometer avverkades på drygt 31 minuter - det skulle bli en sekundstrid.Men under den sista biten fick jag extra kraft, kanske en andra andning. Jag flög uppför cykelbacken mot Björkskatan. Till slut var jag inne på upploppet och hade 200 meter framför mig. Då rök kepsen och svettbandet och en sista spurt sattes in.Ja, jag klarade det.Med 15 sekunders marginal.Men kort efter målgången föll jag ihop - utmattad.Varför gör vi människor sånt här?Antar att vi gillar att testa våra gränser.På olika sätt. Till nästa år måste arrangörsstaben informera om vad som gäller angående tidtagningen. När deltagarna passerat mållinjen och stod och pustade ut hade ännu inte klockan stoppats. Det var först när man tio meter längre fram passerade ett tält och fick streckkoden på nummerlappen avläst.- Inte bra, men vi ska fixa till det till nästa år, säger generalen Henry Granlund.

En mardröm i joggingskor

Ett par joggingskor. Och så bara ut och kuta. Kuriren testar deltog i Luleå Stadsmara - och fick sig en lektion av svett, trötthet och glada motionärer.