En liten grupp som har stora mål

Det välbekanta ljudet av studsande bollar mot pingisbord och racketar finns där. Gliringarna efter tredje raka kantbollen eller nätrullaren likaså. Och visst, en och annan svordom hoppar ut ibland också ? kanske som ett svar på kantbollarna... Men det är ett ljud som saknas ? ljudet av fötter som slår mot marken. Fötterna har ersatts av tysta hjul som på sin höjd ger i från sig ett lågt gnissel vid någon snabb vändning. Rullstolspingisen har fått fäste i Luleå. Platsen är Hälsans hus i Luleå och en liten grupp på fyra personer har precis startat en träningspass, ett av åtskilliga. Träningsdosen är större än hos många andra.  ? Jag, Ove och Andreas tränar fyra, fem gånger i veckan. Om man ska bli bra måste man ju träna, konstaterar Ingela Lundbäck, en av träningsnarkomanerna. Gruppen består förutom Ingela Lundbäck även av Ove Brännholm, Sari Paananen och Andreas Joanson. Andreas Joanson, 19, är initiativtagare till pingisstarten i Luleå. I januari 2002 skadades han i samband med en hockeymatch mellan Älvsbyns A1-or och Sunderbyn. Efter olyckan är han förlamad från övre delen av bröstet och nedåt men det hindrar honom inte att fortsätta med idrotten. Inte alls. Provat på olika sporter Via ett utvecklingscenter som hjälper nyskadade att komma tillbaka till idrotten drogs satsningen på pingis i Luleå igång. Han har även prövat på rullstolsrugby men nu är det pingis som gäller.  ? Det är jäkligt roligt att komma igång med idrotten igen men det går inte att jämföra med hockeyn. Det var ju det roligaste som gick att hålla på med, säger Andreas Joanson. Ove Brännholm, som spelat rullstolspingis tidigare, engagerade sig som tränare och sparringpartner. Nu är de fyra, ibland fem, som regelbundet tränar.  ? Ove ställde upp som tränare, men han tycker nog det är lika roligt att spela själv, säger Andreas leende och sneglar på sin tränare. De vill såklart bli fler ? men det är en bra början. De har trots allt bara hållit på i drygt ett år.  ? Vi som håller på med det här brinner för pingisen. Vi blir ett bra team, och förhoppningsvis blir vi bättre spelare också, säger Ove Brännmark mellan servarna. För att utvecklas som spelare krävs varierad träning och regelbundna tävlingar. Det är gruppens stora dilemma. Det blir många timmars spel mot samma spelare. Men denna vinter kommer de, tack vare sponsorer, åka söderut för att möta andra och få den nödvändiga matchningen mot annat motstånd. Paralympics i Aten har avslutats för några veckor sedan och nästa avgörs i Peking 2008. Andreas Joanson och Ingela Lundbäck siktar på att vara med då. Det går inte att sätta upp ett större mål än så. Siktar mot toppen Mot toppen direkt, alltså.  ? Först gäller det ju att komma med i landslaget och sedan till OS. Men det gäller ju att ha ett mål, säger tränaren Ove Brännholm om målsättningen. Rullstolspingis är indelat i klasser från 1 till 5. Andreas spelar i klass 1, den klass där de med störst handikapp spelar. Han berättar att det inte finns någon annan med samma skada som honom inom rullstolspingisen. Eftersom han inte riktigt kan greppa ordentligt runt pingisracketen lindas det fast. Bordtennis är en förträfflig idrott för rullstolsburna och har därför blivit en av de största idrotterna. ? Det är nästan enda sporten som går att spela. Det var jävulskt svårt i början men man vänjer sig ganska fort, säger Andreas Joanson. Placeringen av bollen är oerhört viktig i pingis men inom rullstolspingisen är den om möjligt ännu viktigare. Särskilt som om man, som i Andreas fall, låser fast rullstolen.  ? Placeringen är det jag måste bli bra på, konstaterar han innan han just placerar en boll utom räckhåll för Ingela Lundbäck. Reglerna nästan de samma Det är inte mycket som regelmässigt skiljer vanlig pingis från rullstolspingis. Största skillnaden är på servsidan. Servarna måste slås innanför bordshörnen så att de går att nå och servern får inte heller slås så att den skruvas tillbaka mot nätet. Den gångna helgen gjorde gruppen tävlingsdebut då Ingela Lundbäck , Andreas Joanson och Ove Brännholm åkte till Eskilstuna. Och det var en nyttig erfarenhet.  ? Det var skönt att få matchträning men vi förlorade mot materialspelare, säger Ingela Lundbäck bekymrat och syftar på spelare som spelar med gummiplattor som ger underliga skruvar tillbaka. Något som de inte alls är vana vid. Trots detta gick det riktigt bra för Luleåspelarna, de nådde långt i flera klasser och visade att de redan nu hör till Sverigeeliten. Men det riktiga testet kommer i början av november. Då spelas en turnering i Solna där de allra bästa finns på plats. Där ska avstampet tas ? mot slutmålet i Peking 2008.

En liten grupp som har stora mål

Gruppen är liten. Men målen är stora. Landslaget och Paralympics i Peking 2008. ? Det är fyra år dit men det går om vi jobbar hårt, säger Andreas Joanson.

Gruppen är liten.
Men målen är stora.
Landslaget och Paralympics i Peking 2008.
? Det är fyra år dit men det går om vi jobbar hårt, säger Andreas Joanson.