Fast Gudarna ska veta att denna fasad inte kommer gratis. Jag föddes inte med helskägg, en rutig flanellskjorta och en sexa Lagavulin (on the rocks) uppspilld i ett fräsigt whiskyglas. Nej, det ligger år av träning bakom hela min uppenbarelse.
Men för att kunna inleda denna totalförvandling måste man förlika sig med en universell sanning: Du duger absolut inte som du är.
Först när du har insett detta kan självplågeriet börja på allvar. Och tortyren kan handla om allt från att tvinga i sig ett halvt dussin sexprocentiga Bellmans varje fredag i två års tid - till att nattsudda vardagsnätterna i ända för att skapa en nästan mytisk ”I don’t give a fuck”-aura runt sig själv. Du ska helt enkelt trotsa allt vad du står för och tror på för att näst intill forcera fram en personlighetsklyvning som i normala fall aldrig hade inträffat.
För mig började just denna resa när jag som 18-årig pojkspoling var fast bestämd att jag skulle börja dricka pilsner om helgerna. Annars skulle jag ju inte kunna bära upp den där rödsvartrutiga, vadderade skogshuggarskjortan – den skulle i stället bära mig. Men det tog givetvis inte slut där. Nej, det här tankesättet applicerar jag nästan varje dag i mitt yrke som sportjournalist också. Man kan helt enkelt inte älska alla idrotter från födseln, men man kan ta mig fan göra ett försök att lära sig att tycka om dem. Jag kan ärligt säga att inte alla uppdrag inom sportens värld får mig att göra ”vågen” på förhand. Men när man sedan väl tar sig dit är det ofta förbaskat roligt – vad det än handlar om. För i slutändan är det jäkligt kul att se två lag eller två individer, som vill vinna till varje pris, ställas emot varandra och kämpa tills slutsignalen ljuder. Då spelar det inte så fruktansvärt stor roll vilken idrott det faktiskt rör sig om.
I dag, vid 22 års ålder, vet jag att det här var högst nödvändiga livsbeslut för att kunna stoppa min personliga utveckling. Och jag kan ärligt säga att det enskilt bästa jag gjort i mitt liv är något som aldrig inträffat. Jag har aldrig följt mitt hjärta eller litat på mina instinkter. Varför? Jo, för jag vet att det är fel.
Jag är en första klassens USA-romantiker. Hela atmosfären, att det finns basketkorgar i varje gatuhörn och att du inte behöver röra dig längre än fem meter på Manhattan för att komma till närmaste McDonald’s.
Men i ett avseende pratar jänkarna både i nattmössen och är ute och cyklar samtidigt. Jag syftar så klart på hela det här tjatet om att man ska tro på sig själv och följa mina drömmar. Typ ”Du kan bli precis vad du vill, bara du bestämmer dig för det”. Nej, jag köper inte den där skiten för en sekund.
Om det är NÅGONTING jag har lärt mig i det här livet så är det följande: Var inte dig själv. Någon annan är säkert 100 gånger bättre.