Ni vet hur det är – det går inte att bli profet i sin egen hemstad. Thomas ”Bulan” Berglund är undantaget som bekräftar regeln. I stort sett sedan den lille centern från Piteå flyttade till stan 1988 har han älskats av fans, tränare och journalister av i stort sett en enda anledning.
Hans bultande, brinnande och stundtals blödande Luleåhjärta.
Nu är han – äntligen, enligt det stora flertalet – tillbaka i klubben för att leda den bort från den ekonomiska och sportsliga ruinens brant och in i en ärorik framtid.
Är han Guds son? Knappast, inte med det ordförrådet – men kraven på honom är fullt jämförbara med dem på Jesus Kristus, vår frälsare.
– Jajja, lugn nu, säger Thomas ”Bulan” Berglund och skruvar på sig.
Jag överdriver inte ens. Det måste du väl känna av själv också?– Äh, visst känner jag av att det finns en tro, ett hopp. Men det är ju inte bara upp till mig. Jag är ny, Kyrö och Stridh är nya, flera spelare är nya – det är många som ska involveras, även om jag är en viktig kugge. Och jag kommer att göra allt för att det ska se bra ut.
Du är en inte bara en speciell del av klubbens historia, du personifierar också väldigt mycket av det supportrarna vill att klubben ska stå för.
– ”The Special One”, är inte det Mourinho? Nog vet jag att det finns en speciell bild av mig, jag vet att man genom åren uppskattat spelare som varit ”gritty” mer än de som varit skickliga, oavsett om det är rätt eller fel. Ibland kanske det blir oförtjänt mycket fokus på just de bitarna av spelet – även om det är roligt att det uppskattas.
Särskilt för spelare som du.– Det är lite unikt med Luleå. Man uppskattar spelare som Granström, Jonsson, Lindholm – och jag själv – mer än de som är skickliga. Det är lite konstigt, men det är väl någonstans ett friskhetstecken också. Man förstår hur viktigt det arbetet är.
Är det inte någonstans ett lags skyldighet att spela en hockey som rimmar med förväntningarna från publiken?– Det är väl någonstans så vi ser det också. Vi ska spela jäkligt uppoffrande, ödmjukt och vara hårt arbetande i alla lägen.
Det amerikanska uttrycket ”grit”, som ungefär betyder karaktärsstyrka eller driv, återkommer i samtalet. Berglund definierade det uttrycket som spelare och han använder det hela tiden för att beskriva hur han vill att hans lag ska spela.
– Har du ingen ”grit” blir det tufft. Jag kunde aldrig leva på min skicklighet, som ”Skuggan” kunde, så jag fick hitta andra vägar framåt, säger Berglund.
Det krävs ändå en viss personlighetstyp, vill jag hävda, för att våga och orka spela på det sättet. Det är inget man skapar. Eller?– Nog går det. Visst är det svårt att göra om människor, men det går i alla fall att förstärka vissa delar, att kalibrera saker åt ett visst håll.
Hur menar du?– Jag var aldrig snabb. Oavsett hur mycket jag tränade snabbhet skulle jag aldrig bli kategoriserad som en snabb spelare. Jag hade min fysik emot mig. Men om jag tränade mycket snabbhet kunde jag i alla fall nå upp till en okej nivå, där jag kunde dra nytta av mina andra styrkor. Allt handlar om att göra så mycket man kan med det man har.
Du har några spelare som inte har naturlig ”grit”. Namn som Harju och Olausson dyker upp i åtminstone min skalle…– Vissa spelare har ett rörelsemönster som gör att folk blir irriterade på dem (här rycker Berglund till i stolen, imiterar Harjus lugna, nästan svajande, åkstil – även om han vägrar att erkänna det) för att det inte ser ut som att de tar i. De tar i ändå.
Jag håller faktiskt med om att Harju får oförtjänt mycket skit just för att han ser ut som han gör.– Jag nämnde inga namn, hahaha, det får stå för dig. Men så är det ju. Det går inte att förvandla Harju till Jonathan Granström, men han kan närma sig lite – och få mycket mer utrymme för sina spetsegenskaper.
Som är..?– Harju är kanske topp tre i SHL inne i slottet. Han har potential att göra 20 mål om vi bara bygger en roll som passar honom. Han ska till exempel inte spela center – han har en ruggig potential i slottet och där ska han få stå.
Hur ser du på spelartruppen?– Den är intressant. Satsningen på egna spelare är helt rätt, många är på väg att bli gedigna SHL-spelare och kan blomma ut ordentligt i år.
Med tio juniorer i truppen måste du nästan få fram en juniorfemma som faktiskt fungerar på den här nivån.– Så är det. Det är lätt att jobba med unga spelare, de är ivriga, de är som svampar. Men de kan svaja också och vårt viktigaste jobb är att ge dem verktyg för att skapa den stabilitet som krävs.
Det är en del halvchansningar bland nyförvärven.– Det är också många spelare som vill ha revansch eftersom de hade lite tveksamma säsonger i fjol. Det gillar jag.
Du har skrivit på för tre år. Kan du, i det perspektivet, se det här som en ombyggnadssäsong?– Nej. Vi ska vara bra här och nu. Klart vi ska bygga på sikt, men det går inte att slappna av när du spelar i en liga som du kan åka ur.
Under fyra år tränade Berglund, tillsammans med Jonas Rönnqvist, Roger Åkerström och Daniel Henriksson, kanske den mest framgångsrika upplagan av Luleå Hockey sedan 90-talets glansdagar. Sedan de slutade har det varit dålig kontinuitet på huvudtränarposten och förhoppningen är att det ska ändras nu.
– När vi kom hit då var det befogat att strama till tyglarna, markera en nystart. Det känns lite som samma situation nu. Förra året var ett misslyckande, budgeten har dragits ner, vi har en uttalad satsning på egna spelare.
Det kommer att bli tydliga ramar?– Ja, det kommer att finnas klara regler – men kanske inte lika uppstyrt som det var då, när vi kom in. Det ska finnas utrymme för kreativitet också, vi ska inte se ut som robotar men det får ju inte bli anarki. Jag vill släppa lös spelarna mer än vi gjorde då, men det gör man när man har pucken under kontroll.
Vilka regler?– Hårt jobb utan puck klarar alla av, oavsett om du är Sidney Crosby eller valfri juniorspelare. Det viktigaste är att de ledande spelarna utför det, att de sprider den mentaliteten.
Hur skapar du det?– Nummer ett är att ha en tydlig spelidé. Arbetet utan puck ska vara stenhårt styrt. Regelstyrningen ger också en bättre möjlighet till uppföljning och feedback till spelarna.
Hur kommer ni att spela?– Det är inga hemligheter, det blir samma som i Brynäs – med vissa små justeringar. Men samtidigt är det så här: Du kan ha världens bästa taktik, men om du förlorar nio av tio närkampssituationer så vinner du ändå inga matcher. Vi kommer att prioritera en mot en-spelet väldigt hårt.
Du var rätt hyfsad på det, på den gamla goda tiden.– Det håller ju inte att säga ”på min tid gjorde vi så här”, men under årens lopp har jag ju funderat mycket på det där. Jag har en klar bild på hur man ska utveckla spelare på det sättet och vinna kamper är nyckeln till att spela bra.
Du återkommer till det hårda arbetet. Det känns inte helt överraskande.– Det är vad jag står för. Vi kommer att jobba jävligt hårt, det kan jag garantera.