Bambi-Berglund - en reporter på hal is

Mina medarbetare på Kuriren hade skrattat gott åt den här dagen. Dagen då jag skulle trilla på ändan lika ofta som varje nytt andetag, misslyckas med piruetter och göra bort mig fullständigt. Så här efteråt kan jag stolt konstatera att de underskattat mig. I stället blev det bli min personliga revansch för nederlaget i frisbeegolf. När jag lämnade Coop Arena hade mina 193 centimeter vuxit med minst en decimeter av alla lovord. Men vi tar det från början.  De två senaste veckorna har ett hundratal konståkare från hela Sverige belägrat ishallen i Luleå. Litade på ishockeyn Lägret är ett av de största i landet och träningspass har pågått oavbrutet från tidig morgon till sen kväll. Under torsdagen var det så dags för Kurirens reporter att ge sig in i leken för att lära ungdomarna ett och annat. Jag lutade mig tryggt mot en sjuårig hockeykarriär. Ivriga kollegor hade tjatat på mig att bära trikåer, eller åtminstone långkalsonger, men självrespekten kunde bara inte tillåta en sådan sak. I ett par svarta ?mysbyxor? och en grå huvtröja kliver jag in på Coop Arena. Inte så mycket glitter och glamour över mitt klädval men att vara bekväm känns viktigare i min debut som isprinsessa. I entrén möts jag upp av Hans Callne, ordförande i Luleå Konståkningsklubb, som håller ett par skridskor i handen. ? Du ska få låna dom här. Dom tillhör Bertil Skeppar och bara så du vet vann han ungdoms?SM med dem i fjol, säger Callne. Tänker på ?Foppa? En smula nervositet smyger sig på. Förväntningarna stiger. I omklädningsrummet frågar jag om det är stor skillnad jämfört med att åka på ett par vanliga skridskor. En pojke mitt emot som även spelar hockey lugnar mig med att konståkningsskridskor är lättare. Vilken dag det kan bli. Innan jag skrinnar ut på isen slår det mig hur Peter Forsberg måste känna sig inför varje match. Så överlägsen. Precis som för ?Foppa? kommer min skridskoteknik säkerligen bli föremål för många beundrande ögon. Taggen ställer till det Ismaskinen har gjort sitt och det är fritt fram att ta kontrollen över rinken. Första skäret är ett försiktigt ett. Jag försöker återfinna känslan, det var nog två år sedan sist. Sakta men säkert ökar jag farten. Så plötsligt är jag nära att trilla. Flera gånger om, dessutom. Taggen längst fram på skenan, som används vid hopp, hugger irriterande fast i isen. Jag stapplar fram. ? Du får inte luta dig för mycket framåt, det går inte att göra som i hockey. Höj blicken, sträck armarna rakt ut och var rakare i ryggen så ska du se att det går bättre, säger Harald Heinemann, elitdomare och inhyrd tränare under konståkningslägret. Han har givetvis rätt men jag känner mig ändå långt ifrån bekväm. Vid översteg är samspelet mellan mig och skridskon dåligt och jag får i stället glida för att klara svängarna utan pinsamma vurpor. Efter en kortare uppvärmning är det dags för mig att börja öva tillsammans med koreografen Irina Majorova. Mina kunskaper är tydligen inte tillräckliga för att få tillhöra den stora klungan barn som åker omkring på andra sidan isen.  Ändå tvekar jag aldrig att sätta ribban högt. Målet är att i slutet av passet lyckas med en enklare piruett så att jag i fortsättningen möts med respekt på jobbet. ? Vi ska börja med ett par övningar så att du får känna ordentligt på skridskorna och hitta balansen, berättar  Majorova.      Första steget blir ?sparkcykeln?. Irina visar. Jag ska skjuta ifrån med högerbenet och bara glida med det vänstra, runt i en cirkel. En ganska enkel match, visar det sig. ? Det här är den lägsta nivån för nybörjare. Men det är viktigt att göra allting noggrant och i tur och ordning, att lägga en god grund. Det är som när man lär sig bokstäverna i alfabetet. Man börjar på A, förklarar hon. Nästa moment, ?tupp-positionen?, känns som en större utmaning. Lite större, åtminstone. Ett par skär, sedan ska högerbenet upp i knähöjd och foten ska nudda vänstra knäskålen. Därefter ska jag glida på en skridsko i en rak linje. ? Det här går ju bra. Du är duktig, berömmer Irina efter mitt andra försök. Just då kan jag inte låta bli att tänka på annat än smärtan i fötterna. Föreställ er att ha foten i ett skruvstäd. Så känns det. Det gör ont. Riktigt ont. Men jag biter ihop och ler ? på bästa konståkarmanér. Flygskär ? det låter fint Övningarna blir tuffare. Vi ger oss på saker man ser på TV.  ?Flygskär?. Det låter fint. ? Du tar ett par skär, sträcker ut högerbenet och glider fram över isen. Så här, visar Irina. ? Tänkt på att ha tyngden på hälen. Annars sätter du i taggen och faller på näsan. Det ser så enkelt ut. Men så är givetvis inte fallet. Jag har svårt att hålla balansen och svårt att få benet att stanna uppe längre än ett par ynka sekunder. Det krävs ett par försök innan det börjar likna något. Till min stora glädje har jag läktarstöd och det applåderas åt mina ansträngningar. Irina tycker att tiden är inne för elddopet ? en piruett. Jjag tveksam, i alla fall efter att hon visat hur den ska se ut. Det är en väldig massa snurrande. ? Kom igen, du klarar det. Rotera ordentlig med kroppen och höger ben, sen sätter du ihop skridskorna och snurrar. Snurrar gör jag till den milda grad att jag blir alldeles yr. Irina får greppa tag i min tröja innan jag faller och någon piruett blir det inte heller, bara en massa okontrollerat snurrande. Jag ger det ett par chanser till ? dock utan framgång. Jag blir bara groggy. Vi båda inser mitt bästa och slutar innan jag knockar mig själv. Lektionen är över Min lektion är över, jag klarade inte piruetten men en hel del annat att vara stolt över. Det tycker också Irina Majorova. ? Det gick jättebra. Hade vi träffat dig för tre år sedan hade vi nog kunnat göra något bra av dig. Du har rätt inställning och mjuka ben, säger hon. Jag frågar Harald Heinemann hur länge det skulle ta att göra en bra konståkare av mig och får det glädjande svaret: ? Det skulle gå jättefort. Du har utstrålning och ler hela tiden. Däremot gör min längd att jag inte skulle passa på elitnivå. ? Tyvärr blir det mer och mer gymnastiklängder inom konståkningen. Det är svårt att genomföra dom svåra momenten om du är för lång, säger han. ? Men du skulle passa perfekt för paråkning. För att vara så lång är du jättefin på isen. Långa brukar se ganska klumpiga ut annars, skrattar  Heinemann. Vem överträffar det här? Ljuva ord i mina öron. Precis vad jag ville höra. ?Jättefin på isen och perfekt för paråkning?. Det ska bli kul att se vem av mina kollegor som överträffar mina vitsord. Skrattar bäst som skrattar sist, heter det väl.  Till slut får jag äntligen ta av mig skridskorna som intensivt misshandlat mina fötter i en dryg timme. Det känns som en himmelsk befrielse. Harald tittar på mig med ett finurligt leende. ? Du vet väl att den värsta smärtan kommer om tre dagar. Så är det för alla. Foten sväller och blodet pulserar. Vill det sig illa kan det bli en och annan blåsa också. Säg mig den glädje som varar för evigt.

Bambi-Berglund - en reporter på hal is

Heinemmans ord till mig slog ner som en bomb på redaktionen. - Du är jättefin på isen. De är värda att upprepa. - Du är jättefin på isen. Så gick tongångarna när Kurirens reporter blev isprinsessa för en dag.

Heinemmans ord till mig slog ner som en bomb på redaktionen.
- Du är jättefin på isen.
De är värda att upprepa.
- Du är jättefin på isen.
Så gick tongångarna när Kurirens reporter blev isprinsessa för en dag.