Appelgren: "Jag kommer bli utskrattad"
Det är först när jag sitter i bilen på väg till tävlingen som det slår mig: Hur fan ska det här gå?
två dagar. Tävlingen kallas för Vittjärvs 2-dagars och är Vittjärvs IK:s motsvarighet till O-ringen som avgörs under fem dagar. Foto: Mats Bengtsson
Foto: Mats Bengtsson
Då ska vi komma ihåg att vi är i början av juli. Tävlingen går i Norrbotten. Starten går vid ett på dagen. Sträckan är cirka tre kilometer.Inte mycket talar för att det kommer krävas en pannlampa.Idiot.Men vad som behövs är självklart en kompass. Av någon outgrundlig anledning har jag inte fixat en sådan bara timmen före avfärd vilket visar på vidden av min naivitet.Skulle jag åka till en innebandymatch utan klubba? Till en fotbollsmatch utan fotbollsskor? Till en hockeyträning utan grillor?Nej, nej, nej.Första stopp blir därför en sportbutik där lämplig utrustning införskaffas. På plats vid Rödberget i Boden börjar det strömma in orienterare. Spännvidden är enorm. Från knattar till gubbar som ser ut att ha inlett sin karriär på 1800-talet. Helt klart har jag prickat in rätt kläder, jag smälter in fint bland orienteringsfolket. Ett trevligt folk, förresten.Bennitz rådgivare
Kompassen har jag hängt runt halsen och gömt under jackan, misstänker att min nya vägvisare inte skulle smälta in lika bra som kläderna.Min personlige rådgivare har dock inte dykt upp,Via telefon delar elitorienteraren Anders Bennitz från OK Renen i Luleå med sig av sin kunskap.En stor fråga är vilken svårighetsgrad jag ska välja. Äh, egentligen är det väl rätt lugnt. inte behöver jag vara orolig att något ska gå snett.Van från skolan
Att jag ska springa vilse och låsa in mig själv i något gammalt skyddsrum och aldrig hittas eller att en björn ska äta upp mig, och jag som är björnhatare, eller..., nej, det här är lugnt.Jag blir ännu lugnare när jag tänker på de hårda fakta jag kan lägga fram som verkligen, och då menar jag verkligen, talar till min fördel:1. Jag har ju orienterat flera gånger i skolan. 2. Jag har bra kondis och brukar löpträna.Då kommer Anders Bennitz med dråpslaget.- Om man inte orienterat sedan skolan i åttan, nian blir det svårt ganska fort. Då har du inte så stor nytta av din löpning, säger Anders Bennitz.Aj, aj, aj.Men i en enda mening rycker den gode Bennitz bort min trygghet och där och då börjar jag inse att det här, det här kan bli riktigt svårt ju.Lättare bana
Med Bennitz på väg till tävlingen blir det i stället Rolf Emlén från Vittjärvs IK som guidar mig vid anmälan.- Ta den här. Eller, när har ni pressläggning, förresten. Hur mycket tid har du? säger han leende och pekar på en bana som uppenbarligen är rätt svår.Jodå, tid har jag gott om. Orienteringskunskapen är det värre ställt med.Jag väljer en lättare bana i den öppna klassen. Anmälan är inget problem, bara komma förbi och anmäla på plats.Mycket enkelt, mycket praktiskt.Goda råd
Skolorieteringens fuskande där man kunde kopiera hålen som stämplades är förbi. Dagens digitala system gör det omöjligt att fuska, allt syns, och det gäller att ta kontrollerna i rätt ordning. På väg till start får jag några goda råd av Rolf Emlén.Framförallt gäller det att hålla koll på kompassens norrpil och passa in kartan efter det. Planen innan loppet var att hitta någon snabb sjuåring med goda orienteringskunskaper och haka på honom. Liksom bara bita sig fast och leka följa John i skogen. På upploppet skulle jag ta ut stegen och defilera till en överlägsen och förnedrande spurtseger. Det hade varit gött för självförtroendet. He, he.Men på väg till start ser jag inga rappa ungar. Och vad säger förresten att de skulle springa samma bana som jag ska springa. Nej, bara lägga ner den tanken. Jag ska dessutom starta först av alla.Så är jag igång."Sprungit för långt"
Första kontrollen ska ligga bakom en sten och ska ha nummer 58. Och minsann, vilken drömstart, för bara efter någon minut har jag hittat kontrollen. Just när jag ska stämpla ser jag att det står "43" på kontrollen."43"?Va, fa..??Det var ju 58 jag skulle stämpla på.Det är då både huvudet och tankarna börjar snurra. Har jag sprungit för långt? För kort? För snett? Måste jag börja om? Och det här som var en rätt lätt bana, jäklar vad pinsamt alltså. Jag kommer bli utskrattad. Bli ett skämt som kommer berättas i åratal inom orienteringskretsar. Omsprungen av femåringar och pensionärer. Det kommer gå skrönor om att jag valde att bosätta mig i en sandhåla i stället för att stämpla 58:an och att där i sandhålan bor han, den vilsne journalisten, fortfarande. Så passa er, barn.Men jag chansar och springer en bit till och där är den. 58.an. En befrielse.Back on track.Bättre än förväntat
Därefter flyter orienteringen på bra. Jag hittar kontrollerna efter en stunds letande och stundtals kan jag trycka på i löpningen. Där och då, när svetten börjar bryta fram efter en tempohöjning, förstår jag att folk blir bitna av sporten. För ärligt talat, finns det någon sundare idrottsutövning än att ge sig ut i skogen och springa? Naturupplevelse, motion och tävling på samma gång.Det är när jag avviker från de småstigar som finns och ger mig ut i orörd terräng som det blir svårt. Ni vet det där med genvägar och senvägar.Hur gick det då?Rolf Emlén tippade på målgång efter allt från 30 minuter till en och en halv timme. Risken att jag skulle hamna snett var ju överhängande.Därför får jag se tiden, drygt 26 minuter som en framgång. Det gick ju fasiken bra för att vara första gången. Och det var riktigt roligt. Så roligt att jag vågar påstå att jag inte sprungit mitt sista orienteringslopp.
Så jobbar vi med nyheter