Efter två knäskador och en av klubbens sämsta säsonger på länge i ryggsäcken har Johan Åkesson hittat rätt igen.
Nu är 29-åringen är på väg mot sitt bästa år i LF Basket.
I en exklusiv intervju berättar han för Kuriren om pånyttfödelsen, att vara ifrågasatt och den stora sorgen när hans tränare och nära familjevän avled.
– Nu känner jag äntligen ett lugn, säger Åkesson.
När Kuriren knackar på hos Johan Åkesson välkomnas tidningsteamet varmt. LF Baskets lagkapten har bakat lussebullar och bryggt kaffe intervjun till ära.
Han slår sig ned vid matbordet i hans redan julpyntade vardagsrum. Åkesson förklarar att "frugan", alltså den tidigare Luleå Basket-spelaren Lisa Åkesson, varit på besök från Stockholm nyligen.
Nu är han inne på sin fjärde säsong som center i Sveriges baskethuvudstad. Johan Åkesson kom till Plannja Basket inför 2009/2010. Det efter att ha gjort flera succéår som stöttepelare i Helsingborgs ligalag. Och förväntningarna var, precis som vanligt i basket-Luleå, skyhöga.
Men efter halva säsongen åkte Åkesson på karriärens första riktigt stora motgång. I ett bortamöte med bottenlaget Örebro landade John Rosendahl och motståndarens veterancenter Pete Cipriano på hans knä – och det orsakade en korsbandsskada.
– Där började på något vis förändringen av mig med Lasse Lundgren (sjukgymnast) i spetsen. Vi såg det som en chans att, samtidigt som jag rehabiliterade knäet, träna på riktigt. Då började transformeringen av att ändra min kropp som inte var lika atletisk innan till att komma till så stark som jag känner mig nu, säger Johan Åkesson.
Den skånske centern var inte riktigt sig själv efter skadan. Han följde upp sin debutsäsong i Plannja med ett statistiskt ganska mediokert år i nybildade LF Basket. Det ledde till att han fick lämna Luleåklubben och tillbringade ett mellanår i ligakonkurrenten 08 Stockholm.
Men 2012/2013 fick Åkesson chansen på nytt i LF Basket. Nu hade det skett en generationsväxling i truppen. Guldhjältarna Håkan Larsson och John Rosendahl hade lagt skorna på hyllan och plötsligt var han lagets mest rutinerade spelare. Johan Åkesson blev utsedd till ny lagkapten under tränaren Charles Barton. Men det hela slutade med en av klubbens absolut sämsta säsonger i modern tid: En sjundeplats i grundserien, utslaget i kvartsfinal och en meniskskada för 29-åringen.
Har du någonsin känt dig ifrågasatt i Luleå?
– Absolut. Framför allt förra året när det inte funkade. Då kände jag mig väldigt ifrågasatt. Med allt rätt. Det var hackigt i början som fan, sen började det kännas bra och då kom meniskskadan. Sedan kom man aldrig riktigt in i det. Jag passade inte riktigt in i spelet som var lite för ostrukturerat för mig. Men jag skyller inte på någon annan. Jag hade störst del i det och jag kände mig ifrågasatt. Men jag ifrågasatte också mig själv, säger Åkesson.
Har det varit jobbigt?
– Jag pratar alltid om att man måste älska det här uppe. Man måste älska att ni ifrågasätter oss. Man måste älska att ni granskar oss. Framför allt jag som har spelat i andra klubbar där man får en klapp på axeln när man vinner och någon säger att det är synd när man har förlorat. Jag tycker att det är fantastiskt. Men när det inte funkar, och ni har rätt, då blir det jobbigt.
Känner du en extra press när du är här?
– Det blir självklart en extra press. Jag pratade med Jakob Johansson i Rögle om det. Att som idrottare är man en sådan jäkla uppmärksamhetshora. Man gör det för uppmärksamheten. Då måste man på något vis köpa att det finns bra och dåliga dagar med det.
Den här säsongen har Johan Åkesson fått en pånyttfödelse som basketspelare. För första gången på många år har han sluppit rehabilitering under sommaren och har i stället kunnat fokusera helt och hållet på en specialutformad fysträning. Det har resulterat i en snabbare och lättare Åkesson som nu är på väg mot sitt bästa år i LF Basket med ett snitt på 13 poäng och åtta returer per match.
Vad är den stora skillnaden från förra säsongen?
– Struktur. I allt vad det innebär. Allt från att slippa träna ute i Arcushallen till hur schemaläggningen ser ut och allt där emellan. Det är väl den stora skillnaden, säger han.
Hur mycket av det ligger i ett coachbyte?
– Fredrik (Joulamo, tränare) har satt sin prägel på det. Verkligen. Han kom in med väldigt tydliga mål och sa att "jag vill åstadkomma det här och jag vill ändra på det här, vi ska vara så här, vi ska se ut så här och vi ska agera så här". Det är självklart Fredrik och Håkans (Larsson, assisterande tränare) prägel på det, säger Åkesson och torkar upp kaffet som undertecknad spillt ut över bordet.
Och du själv känns som en helt ny spelare.
– Ja, men det tycker jag. Det har mycket att göra med det. Jag är en sådan vane- och rutinmänniska och jag vill att saker ska funka. Jag vill inte behöva undra över om vi tränar, varför vi tränar eller var vi tränar. Jag ska bara vara där och fokusera på att vara en spelare. Att Fredrik har kommit in och gjort allt väldigt strukturerat har underlättat för mig.
Johan Åkesson kommer som bekant från Skåne, närmare bestämt Ängelholm. Det var där han tog sina första stapplande steg som nykläckt basketspelare – och det var i grannstaden Helsingborg som han slog igenom på allvar. Familjevännen och basketlegendaren Jerome "Jay" Anderson var den tränare som för första gången gav Åkesson förtroende i just Helsingborg Pearls. Anderson var helt enkelt coachen som fick honom att bli en etablerad ligaspelare.
Därför blev 2009 ett extra tungt år för Johan och hela hans familj. "Jay" Anderson hade drabbats av blodcancer och skulle få benmärg av sin syster i USA. Men det löste sig inte för den tidigare NBA-spelaren. Han blev aldrig bättre och avled därför den 1 augusti, bara 56 år gammal. Precis innan Åkesson flyttade till Luleå.
– Vi hade en väldigt nära relation. "Jay" gav mig framför allt en riktigt bra chans. Vi kom väldigt nära varandra och våra familjer kom också väldigt nära varandra. Vi firade någon midsommar tillsammans och sådant. Det var hemskt när han gick bort faktiskt. Riktigt hemskt, säger Johan Åkesson.
Vad betydde han för din basketkarriär?– Han betydde väldigt mycket. Det var där jag fick mitt genombrott. Han vågade lita på mig, fast det gick knackigt ibland, och lät mig spela mina 25–30 minuter varje match och gav mig chansen att utvecklas. Han är väl den coachen som, inte rent tekniskt men när det gäller förtroende, har betytt mest för mig. Det var han som släppte upp mig.
Hur tog du det när han dog?
– Det var tungt. Han var som sagt en vän till familjen och coachen som på något vis gav mig chansen. Tyvärr var jag aldrig på begravningen, men pappa sa att det var grymt. Charles Barton (tidigare LF-tränare) var också där. Jag och Charles har alltid pratat väldigt mycket om Jay.
I dag är inte tillvaron lika tung för LF Baskets lagkapten. Men de senaste åren har han ändå haft svårt att somna om nätterna. Johan Åkesson har ständigt funderat på vad som ska hända efter basketen.
Men nyligen har polletten trillat ner för Luleålagets 210 centimeter långe center. Han har hittat livet han vill leva efter basketen och det är först nu som han har kunnat börja sova helt ostört.
– Jag sa det till någon tidigare att den stora skillnaden är att jag faktiskt sover om nätterna nu. De senaste åren har det snurrat i skallen när man har gått och lagt sig. Vad fan ska jag göra efter att jag spelat basket? Var tar jag vägen liksom? Men nu har jag hittat det och har inte alls de tankarna längre. Jag är ganska säker på vad jag vill göra, säger han.
– Det är det jag letat svar på under alla år som jag varit basketproffs. Nu har jag hittat det. Marknadsföringen är mitt stora, stora intresse. Jag har pluggat en kurs i marknadsföring på LTU, haft två års praktik på Yours och i veckan blev jag klar med min projektledningskurs på Berghs i Stockholm. Nu känner jag äntligen ett lugn.