Krönika: Kurirspelen - bra på många sätt 

Jag har suttit på en häst en enda gång i mitt liv. Det var en midsommar för rätt länge sedan och jag ska erkänna att jag var ganska rädd. Hästar är stora djur. Väldigt stora ? speciellt när man kommer nära dem. Men jag kom upp och det var en snäll häst ? fast den var stor. Lite lagomt långsamt promenerade den runt med mig ett par varv på den gyllene sommarängen. Och jag var lycklig. Jag hade ju vågat. Men riktigt botad vet jag inte om jag blev. Åren har gått och jag ska erkänna att jag fortfarande har väldigt stor respekt för hästar. Tar det försiktigt i närheten av stallar och sulkys men ibland så griper tingens ordning in och ställer sakerna på sin absoluta spets. Den här gånger hette ödet Harriet Martén ? en av många i arrangörsleden kring Kurirenspelens ridsportstävling. ?Visst vill du hjälpa till att dela ut priserna..?? Frågan var omöjlig att svara nej på och plötsligt befann jag mig i den absoluta verkligheten av hästnärhet på allvar. Från läktarplats i ridhuset ser hästarna så där lagoma ut men när man är på samma nivå ? då växer de till skrämmande storlek. Undrar om tjejerna som satt upp såg rädslan i mina ögon, de gjorde de säkert, och jag gick hela tiden och funderade på vad min mormor en gång sade. Nämligen att hästar kan lukta sig till rädsla. De känner det i luften. Och då vet de... Mormor ville nog bara vara snäll men i lördags framkallade hennes ord mest bara svett och försiktighet. Att sedan en av hästarna, lämpligt döpt till Red Hot Chili Pepper, gjorde allt vad en häst inte ska göra minuterna innan priserna skulle delas ut gjorde inte direkt saken bättre. Efter fem minuters tuff ?brottningsmatch? fick pappa i familjen helt sonika leda ut hetsporren. Jag fick sedan veta att det handlade om att högtalarljuden skrämde honom och att bomull i öronen var förbjudet. Då tyckte jag synd om hästen. Tvingas lyda, hoppa och sedan plågas av ljudbangar varje gång speakern öppnar munnen. Inte konstigt att han inte ville vara med. Jag höll mig i bakgrunden. Kände mig lite mindre än helt fel. Glad att jag valde bootsen, i alla fall. Var inte helt klar över om jag ville vara med heller men verkligheten var en helt annan. Nu gällde det att ta det lugnt och jag upptäckte faktiskt en hel del saker under den korta stund som mitt prisutdelaruppdrag varade. 1. Hästar känns olika. Ett par av dem var mjuka som kaniner. Ett par andra skarpa som stålull. Jo, jag kände på, ungefär, samma ställe. 2. Hästar har snälla ögon. Det visste jag i och för sig förut ? men ändå. 3. Hästar är inte arga. I alla fall så många. 4. Hästar är inte bara stora. Det finns mindre. Och ponnies. 5. Hästar är tålmodiga. Rosetter ska hängas på, det sitter en person i en sadel, det är inomhus och en livrädd sportchef smyger omkring och luktar konstigt ? men försöker se oberörd ut. Det hela gick utan vare sig problem, överfall, sparkar eller bitmärken och jag kände mig nöjd och lycklig efteråt. Ytterligare en spärr i tillvaron hade passerats. Om än obetydlig och, till synes, fullständigt meningslös. En bagatell i det stora ? ett fint minne i det lilla. Harriet, och ni andra: Nästa gång k-a-n-s-k-e jag till och med sätter på rosetterna. I övrigt var det, som alltid, en helg i de ungas och i idrottens tecken. Kurirenspelen har fortsatt en stor plats i Norrbottens idrottsliv och jag hoppas verkligen att de styrande i kommunen förstår värdet av det som sker i ridhuset, i ishallarna, i Pontus och i simhallen. Hoppas att det styrande varit ut och tittat och känt av draget som finns kring, och på, arenorna. Det är här framtiden finns och de kommande generationens förebilder och mål skapas och mejslas fram. Jag är alltid lika imponerad av engagemanget, lidelsen och kraften som liksom bara finns där. Som en stilla vibration i bakgrunden. Som ett eko av den väntan det handlar om. Om framtiden. Det som ska komma. Visst finns det saker som kunde gjorts annorlunda, saker som kunnat varit bättre, tre domare borde det väl alltid vara i ishockeyn och borde inte basketen sträva efter en, gemensam, åldersgrupp..? Exempel. Vi ses nästa år!

Krönika: Kurirspelen -&nbsp;bra på många sätt&nbsp;

Jag har alltid varit skraj för hästar.Tycker de är stora.Och ibland ser de arga ut.I lördags blev jag av med lite av hästskräcken.Kurirenspelen är bra på många sätt.

Krönika: Kurirspelen - bra på många sätt

Jag har alltid varit skraj för hästar.
Tycker de är stora.
Och ibland ser de arga ut.
I lördags blev jag av med lite av hästskräcken.
Kurirenspelen är bra på många sätt.