Krönika: Gavlerinken ger mig rysningar

Det finns en hockeyarena som ger mig extra rysningar i maggropen och ett omedelbart illamående bara namnet nämns. Det finns ett ishockeylag som alltid, också, ger mig samma känslor. Det handlar och Gavlerinken och Brynäs IF. Det är egentligen en paradox eftersom Brynäs var ?mitt? lag under hela uppväxten där de stora idolerna var bröderna Salming, Tord Lundström, ?Prosten? Karlsson, Inge Hammarström, ?Tigern? och, självklart, Lars Göran Nilsson. Den store hjälten från Jokkmokks kommun. En virvelvind från Vuollerim. Brynäs hade inte bara de fräckaste lirarna. De hade de fräckaste tröjorna också. 1993 ? hemska tanke Men så kom 90-talet, Vattenfallsoverallen byttes mot penna och block och jobbet som sportjournalist ? och min bild av Brynäs började så sakta förändras. 1993 var Luleå Hockey i SM-final mot Brynäs. Ledde med 2?0 i matcher och såg ut att ha det historiska guldet halvvägs om halsen. Tja, ni vet vad som hände. 2?0 förvandlades till 2?3, guldmedaljerna hamnade i Gävle ? och min bild av Brynäs och Gavlerinken förändrades ytterligare. För jag var ju där. Min första SM-final och det hela slutade som en sur uppstötning en söndag förmiddag. Anders Huss och Ove Molin fortsatte att förfölja Luleå, och mig, Gavlerinken förvandlades till en skräckarena där Luleå genom åren haft synnerligen svårt att vinna. I och för sig har lagets bortastatistik genom åren alltid varit genomusel men faktum kvarstår ? Gävle är inget kul ställe att skjuta puckar på för Stålmännen från Luleå. I år har det blivit två besök. Två torskar är resultatet. Detta under en säsong då Brynäs varit sämre än på mången god dag. Jag har redan ont i magen eftersom Luleå måste göra det de ännu inte orkat med den här säsongen ? nämligen vinna i Gävle. Jag har ont i magen. Det gnager och jag ser Anders Huss tennisavgörande i semin 1995 i dåvarande Delfinen i en inre syn. Någon sorts reinkarnationsminne från förr dyker upp. Hemska tanke. Nu är det inte så att jag går omkring och tycker genuint illa om Huss och Molin. Jag hyser all respekt för dem som spelare men de har liksom etsat sig fast. Ove Molin kunde ha gått mållös i hur många matcher som helst. Mot Luleå blev det alltid mål i alla fall. Och Huss... en Stålman i Gävletappning. Helt klart. Jovisst, säger den minnesgode, men det var ju Andreas Dackell som sänkte Luleå i finalen 1993 med sina två mål. Absolut var det så. Men jag ska erkänna att jag gick in i Luleå Hockeys egen bok för att uppdatera måskyttarna i Gävle. Jag hade förträngt hela slutdelen av matchen. Det erkänner jag också. Bara ?Bulan? fanns kvar i omklädningsrummet ?Bulan? Berglund var den ende Luleåspelare som öppnade munnen i omklädningsrummet efteråt. Han var, för övrigt, den ende som satt kvar där. Det var som en farsot hade drabbat alla andra men det var, naturligtvis, bara besvikelsen. Den gigantiska besvikelsen. Luleålirarna hukade i duschrum, ute i bussen ? eller någon annanstans. Besvikelserna har sedan genom åren blivit många fler. Glädestunderna likaså med guldhjälmarna på 1996 som den mest minnesvärda och omtumlande händelsen hittills i min yrkeskarriär. I dag ska Luleå besegra Brynässpöket en gång för alla. Jag hoppas verkligen det men jag har, som sagt, ont i magen och grumliga känslor inför matchen. Gavlerinken är en djävulens arena (ursäkta uttrycket) och jag vet att allt talar för Luleå ? men jag är jätteorolig i alla fall. Det finns inga givna matcher i slutskedet av en elitserie, det finns inga givna vinnare och resultaten går ofta precis tvärt emot alla, logiska, experttips. Luleå har allt att vinna, Brynäs har redan grillorna i kvalserien och behöver inga poäng. Motivation ska alltid slå klass och nu är Luleå både ett bättre lag och ska, dessutom, vara oerhört mycket mer motiverat. Säkra poäng för Luleå? Jo, tjenare. Det är Brynäs. I Gavlerinken. Och Ove Molin. Han spelar ju fortfarande.

Krönika: Gavlerinken ger mig rysningar

Gavlerinken är en djävulens arena. En hemsökt hall där Luleå Hockey sällan och aldrig vinner. I dag måste de. Annars kan slutspelsplatsen försvinna i fjärran.

Gavlerinken är en djävulens arena.
En hemsökt hall där Luleå Hockey sällan och aldrig vinner.
I dag måste de.
Annars kan slutspelsplatsen försvinna i fjärran.