Det känns försmädligt.
Men jag tror faktiskt att Charlotte Kalla föll bort en medalj i gårdagens VM-sprint.
Inte en, utan två gånger.
Jag har tidigare berättat att vår stjärna, så här långt i karriären haft problem att stå på bena i vissa lopp. Det började på allvar vid världscupen i Finland för några år sedan, och har mest handlat om fall i utförskörningar, och svåra sladdkurvor. Nu kom hennes fall i uppförsbackar på VM-banan, och det avslöjar vissa brister i taktisk förmåga, och självklart orutin. Jag tror att mycket kan skrivas på iver/överladdningens konto, vilket i och för sig inte är så märkligt med tanke på att Charlotte är så ung.Kalla erkände själv också att huvudet och hjärnan inte var med henne hela tiden i loppet.
När hon föll andra gången i semifinalen, efter att ha jobbat sig upp storstilat från det första fallet, så hakade hon ihop med bästa svenskan och VM-femman, Ida Ingemarsdotter, som själv var inne på liknande tankegångar. Jag tycker det lät intressant när hon jämförde sprintåkningen med hur det är i alpint. Ida har även tävlat i alpint, och slog fast att i slalom måste man planera sina svängar, och tänka ut vad som händer bakom nästa port.Så är det också är i sprint i jakten på värdefulla positioner.
Det gäller att tänka sig för, att inte ha för små marginaler när man försöker ta sig förbi, och kanske ta en lite bredare väg, än rakt fram ibland. "Så är det, men det hade lika gärna kunnat vara jag som legat i backen i stället för Charlotte" sa Ida Ingemarsdotter. Här har Charlotte Kalla en hel del att göra, om hon även i fortsättningen tänker satsa på sprint, jämsides med distansåkning mot OS nästa år. Det handlar både om hennes förmåga att stå på benen, och taktiken. Roligast se i går när det gäller Kalla var hennes ursinne i b-finalen, efter sina båda fall. Då körde hon i ren ilska. "Jag ville visa vad jag kan, och göra mig själv rättvisa", sa hon med gråten inte långt borta. Jerringpris-vinnarens form är det nog inget fel på, och nu stundar hennes tid i det här mästerskapet. Jag är säker på att hon kommer att köra furiöst på tredje sträckan i stafetten i morgon, och på 30 fritt på lördag kommer dagen med stort D. Det är då hon ska visa att Jerring-priset var välförtjänt. Vårt VM-hopp på herrsidan, Marcus Hellner, ska ha idel rosor för sin insats. Femma i en VM-final är snyggt av en kille som inte alls är sprintspecialist, bland alla specialister. Det är bara han och Dario Cologna som klarar bedriften att dubblera. När han fått tid att träna upp explosiviteten och sina starter bättre i sprint, och slipper komma ut sist på banan, blir han än vassare. Hellners form är finfin, och han kan bli stor medalj/guldhjälte på slutsträckan i stafetten på fredag. Sedan får vi se om han avslutar med femmilen i fria stilen på söndag också. I dag är det teamsprint i klassisk stil i VM-stan med stora norrbottniska chanser när Lina Andersson och Anna Olsson, som blev olympiska mästare i grenen, laddar på nytt med medalj i sikte. Deras tuffaste motståndare blir säkert den finska duon Aino-Kaisa Saarinen och Virpi Kuitunen. Men Kuitunens form har sett lite svag ut så här långt i VM vilket öppnar möjligheter.