Det är dags att berätta hur klantig jag är.
Men först lite bakgrund.
Mitt liv går ut på att minimera skadorna av min virrighet. Inte för inte är jag med i de tankspriddas riksförbund och jag skulle vilja påstå att jag är en så kallad VIP-medlem – om det nu finns en sådan kategori.
Ofta går det bra. Jag reder upp mina misstag och klantigheter.
Men inte den här.
När vi skulle betala resan över Öresundsbron använde jag mitt kontokort. När jag sedan skulle lägga ner kortet i en liten låda strax under bilstereon råkade jag släppa av kortet på fel ställe och plötsligt försvann den lille gynnaren.
Borta.
Puts väck.
Jag hörde hur den lilla platsbiten gled neråt, som om den hittat en alldeles egen liten rutschbana i husbilens inre.
Trots stora ansträngningar är det stört omöjligt att komma åt kortet utan att ta fram hammaren. Och det kan jag ju inte göra i en hyrbil.
Detta har medfört stora problem för mig här i Tjeckien.
Mycket bök.
Så jag hoppas du hade kul på din väg ner, lilla kort.
Jag hoppas du svängde med i kurvorna och ropade ut din förtjusning i guppen, ja, helt enkelt njöt av din lilla berg och dalbana ner till din onåbara viloplats.
Vi fick i alla fall ett dygn tillsammans på den här resan.
Underbart är kort.