– Det har varit riktigt jobbigt, speciellt de senaste åren, då jag dragits med diskbråck, berättar Mia Eriksson för Norrbottens-Kuriren.
Mia vägrar dock att ge upp trots alla motigheter.
– Jag är fortfarande motiverad, och vill kämpa för att försöka komma tillbaka, säger hon bestämt.
Senast åkte hon i Piteå-dressen vid SM på Lindbäcksstadion, med varierade resultat.
– Det bästa var väl det sista loppet (skiathlon) då jag blev 14:e... som var ett litet steg framåt, fortsätter Mia Eriksson som kommer från den lilla byn Puoltikasvaara, fem mil från Gällivare.
Där föddes hon i princip med skidor på fötterna, som hon själv minns.
– Skidåkning var en naturlig del i min uppväxt, och redan i 8–9-årsåldern började jag tävla så smått med grannbyn Bergens IF.
Förutom skidor, testade Mia Eriksson både alpint och fotboll i ungdomsåren. Det alpina var roligt till en början, men efterhand tyckte hon att det gick för snabbt. Mia trivdes bättre med att åka uppför backarna i stället, på längdskidor.
Fotbollen, som hon började med senare, var inte heller någon höjdare. Längdåkningen däremot allt hetare.
Efter en tid i Malmberget hamnade hon snart på skidgymnasiet i samhället tillsammans med sin bästa kompis, Charlotte Kalla. I klubben IFK Tärendö nådde de två, tillsammans med Anna Persson, den första stora framgången när de tog guld i stafetten vid JSM i Härnösand.
Debuten i landslaget kom efter JVM i Italien, när Mia fick åka Slottssprinten i Stockholm, och redan 2008 kom den första stora framgången när hon blev nia i världscupsprinten i tyska Düsseldorf.
Det var början på en mycket lovande karriär, där Mia inberäknat stafettstarter tagit nio topp 10-placeringar i världscupen.
Allt talade för att blågult fått fram en skidtjej med stora möjligheter att nå sin dröm att en gång få kliva upp på pallen i ett stort mästerskap. Framförallt var hon vass i fristilssprint, där hon ett par gånger var på väg mot storskrällar i världscupen när hon föll i stridens hetta.
Tyvärr kom toppkarriären av sig efter den lovande starten. Sjukdomar i början, och på senare år ryggbesvär.
– Jag fick diskbråck förra våren (2014), säger Mia som sedan sex år tillbaka bor i Umeå där hon läser till sjukgymnast.
En tuff utbildning som är klar nästa vårtermin. Mia har pluggat på halvfart periodvis och lyckats kombinera studier med planerade 700 timmar skidträning.
– Jag måste nu träna smartare, utifrån det jag klarar av, förklarar Mia Eriksson, som inte gillar att hon tvingas anpassa sig till sina skador när hon planerar sin träning.
Hennes tränare sedan länge är Piteå Elits sportchef Magnus Ingesson, som tycker synd om sin adept.
– Mia har massor med bra skidåkning inom sig, och är en tjej man verkligen unnar framgång efter alla motigheter. Hon fick diskbråck och det ska förstås läka, men hon hämmas fortfarande av sin skada. Vi har försökt stärka upp hennes överkropp, men Mia känner av skadan när hon belastar hårdare. Då får hon känningar i ryggen, som också strålar ner i låret. Jag förstår också att hon oroas av att tvingas begränsa sin träning. Hon försöker göra allting rätt, men får inte ut allt hon har inombords, säger Ingesson.
– Särskilt svårt är det i klassiskt. I skejten går det lättare, men hon måste exempelvis gå ner från trean till växel två tidigare än normalt. Efter säsongen får vi göra en ny utvärdering av läget. Vi har kontakt med Stefan Thomson på Star Rehab, som avgör om det behövs en ny röntgen, eller möjligen gå in och operera, fortsätter Magnus Ingesson.
– Det är nu två år sedan hon kunde träna fullt ut, och då gjorde hon också ett bra SM, och vid sidan av skejtsprint, som är hennes styrka, utvecklade hon också sin traditionella skidåkning. Jag hoppas verkligen att hon snart är tillbaka där, slutar Ingesson.
Trots motigheterna har Mia Eriksson ändå glöden och viljan att komma tillbaka till landslagsnivån, som just nu är avlägsen.
– Det är dit jag vill, annars skulle jag inte fortsätta satsa hårt, säger Mia till Norrbottens-Kuriren.
Mia är just nu i den ålder då en skidlöpare ska vara som bäst, runt 28-29 år, och det vet hon om.
Hon kämpar vidare, och har fått plats i den nationella gruppen vid världscupen, Slottsprinten, nästa vecka.
Målsättning där?
– Jag har aldrig klarat mig vidare från prologen i Stockholm tidigare, så det får väl bli målet nu, säger Mia Eriksson.