Det var upplagt för skidfest i Piteå. Sveriges allra största stjärna Charlotte Kalla skulle visa upp sig för första gången efter jul och Petter Northugs velande inför tävlingarna skapade en spännande pirr-i-magen-atmosfär bland besökarna på Lindbäcksstadion. Skulle han komma? Om han kom, skulle han köra i Sverigedräkt? Skulle han håna någon eller bjussa på andra bus.
Northug kom. Men han bjussade inte på något annat än ett riktigt uselt lopp. Han slutade 48:a på söndagens klassiska masstart – slagen med över fem minuter.
Efter loppet vägrade han prata med media och nu är den norske legendarens OS-dröm både liten och skör.
Charlotte Kalla då? Hon fick visserligen stryk i två av tre lopp, men lär nog ändå vara hyfsat nöjd med helgen. Jag kan ärligt säga att det är länge sen – om någonsin – jag har sett henne lika tillfreds och harmonisk. Hon utstrålar självförtroende och är precis där hon vill vara en månad före OS.
Det leder mig osökt in på de svenska herrarna.
Dessa herrar. Som inte på långa vägar är där de ska vara en månad före OS.
70 svenska herrar kom till start i fredagens sprint i Piteå. Av dessa tog sig tre vidare från prologen.
Tre. Det är en pinsam siffra. Emil Jönsson, den forna sprintkungen som jagar en OS-plats i disciplinen, klarade inte ens av att ta sig till kvartsfinal.
Det sjuka är att Jönsson, som inte hittat rätt på hela vintern, säkert kan boka in en resa till Pyeongchang ändå.
För hur i hela fridens namn ska vi annars kunna fylla ett svenskt stafettlag?
Att Sverige har två raka OS-guld i stafett på herrsidan är imponerande. Ett tecken på makt och storhet. Men det är också bara historia. För något tredje raka guld blir det inte, tro mig.
Sanningen är krass. Sverige har misslyckats med att fylla på med nya, hungriga talanger som tar för sig och slår sig in med dunder och brak på världscupen. Det går att gnälla på Emil Jönsson, Marcus Hellner och Calle Halfvarsson, men nu ska det ju finnas andra där bakom, nya unga åkare, som tar vid där de äldre inte längre pallar.
Var någonstans är de?
Jag pratade med en av Sveriges stora skidhjältar på herrsidan för några veckor sedan, Johan Olsson. Han har två raka OS-guld i stafett och har levererat mängder med mästerskapsmedaljer till Sverige. Nu har han lagt av och den här vintern följer han världscupen från TV:n. Olsson är inte imponerad av det svenska herrlandslaget.
– Det är krasst, men det är väl många som tycker att det ska vara en högre nivå än såhär.
Det märks tydligt att Olsson har flera synpunkter på hur saker och ting sköts av landslagsledningen. Framför allt i och kring talangfabriken. Men han ville inte peka alltför långa fingrar medialt.
Däremot säger han en sak (och här kan jag bara hålla med): Sverige måste se på Norge och dra lärdomar därifrån.
– Om man jämför med Norge så ser man ju hur en sån som Kläbo är som en raket i resultatlistorna. Han är inte alls gammal men ändå så bra. Vi har ju faktiskt talanger i Sverige som kanske inte är i paritet med honom, men som kanske borde ha kunnat ta sig längre.
Sen ställer sig Johan Olsson nyckelfrågan:
– Vad gör man i Norge där man är så extremt duktiga på att förädla övergången mellan junior och senior? Så är det inte i Sverige, där är det mer de etablerade som vi får lita på.
Han har ju rätt. Det är fint att vi har ett par veteraner i laget som fortfarande kan få till ett skapligt OS, läs Hellner, Rickardsson och Peterson.
Men sen då? Hur blir det i Seefeld 2019 när kanske en, två eller tre av dem inte längre tävlar? Vem ska hålla den svenska fanan högt då?
Jag håller med Johan Olsson. Sverige måste gå en grundkurs i norsk talanghantering.
Det märkliga är att när man lyckats bra med detta på damsidan – där vi faktiskt har ett av världens absolut bästa landslag – tycks det inte fungera alls på herrsidan för tillfället.
Jag träffade den förre förbundskaptenen Joakim Abrahamsson, numera herrtränare i Piteå Elit, på Lindbäcksstadion i helgen. Han uttryckte också en viss oro för svensk längdskidåknings framtid på herrsidan.
– Det är ju en liten oro som läget är just nu. Damerna fylls ju på med nya tjejer nästan hela tiden, men inte herrarna.
Sen pekade han ut mot tävlingsbanan och sa:
– Det är ju härifrån de ska komma.
Då hade tre svenska herrar gått till kvartsfinal i sprinten – och 20 norska.
Samtidigt var en enda svensk bland de 27 bästa åkarna totalt i Tour de Ski. Det var Daniel Rickardsson.
Han tillhör inte framtiden.