Det är en solig majdag och Lovisa Modig, 25, kommer i sommarklänning, jeansjacka och solglasögon. Hon bor i Umeå, men den här veckan är hon på besök hos mamma Helena i Luleå. Lovisa har en omtumlande vecka bakom sig och försöker fortfarande smälta att hon för första gången någonsin blivit uttagen i en landslagsgrupp.
– Det känns nästan överkul. När Magnus (Ingesson) ringde och sa att han ville erbjuda mig en plats sa jag bara: "Du skojar?!", säger hon.
Vad svarade han då?
– "Ja, det var ett skämt". Ha ha. Men sen sa han att han såklart inte skojade.
Lovisa Modig kommer ursprungligen från Örarna, en och en halv mil norr om Luleå, och tävlar för Sävast Ski Team. Hon är en klassisk "latebloomer" och det är först de senaste åren hon har börjat åka riktigt fort på skidor.
– I år har jag tagit jättestora kliv och den här våren känner jag att jag är på en helt annan nivå än någonsin tidigare.
Under slutet av den gångna säsongen belönades hon för sina framsteg med världscupbiljetter både till Holmenkollen och Falun. Nu får hon chansen att träna med världsstjärnorna i Sveriges damlandslag på regelbunden basis.
– Jag känner mig lite "starstruck". De är så himla bra i allihopa. Charlotte kommer vara där och Hanna Falk... Linn Sömskar är ju också en favorit. Jag tycker att det här är jättespännande. Så coolt att jag får hänga med dem, det blir nog några smygselfies framöver (skratt).
På måndag åker hon till Sognefjell på sitt första landslagsläger. Tanken svindlar när hon inser att även de norska stjärnorna mycket väl kan vara där.
– Som när jag var i Falun och tävlade. Då hade jag ett par nydesignade stavar. Plötsligt gick Heidi Weng förbi och sa: "Snygga stavar". Jag bara "Taaaack" och sen stod jag där i tio minuter och funderade på om det verkligen hade hänt. Det var bara "wow".
Lovisa Modig skrattar mycket, hon känns väldigt glad och positiv. Få kan nog se på hennes yttre att hon nyligen har varit med om något fruktansvärt. För knappt fyra månader sedan tog Lovisas pappa Stefan sitt liv. Han var hennes allra största supporter.
– Vi var som ett team, han följde med mig på allt. Han har en jättestor del i att jag ens har tagit mig såhär långt och hans dröm var att jag skulle lyckas, säger hon.
Hon berättar hur jobbigt det var att förra veckan inte kunna ringa honom och säga att hon blivit landslagsuttagen.
– Han kunde ringa mig fem gånger per dag och bara snacka. Vi pratade varje dag. Från det till att aldrig prata, det är katastrof. Men jag vet en sak. Han hade nog gråtit sig till sömns av lycka om han hade vetat om landslagsuttagningen.
Lovisa Modig vill prata om sin pappa. Hon tycker att det är viktigt.
– Det är så viktigt att man vågar prata om psykisk ohälsa, ingen gör ju det. Först nu förstår jag innebörden av hur viktigt det är att kunna prata om de djupaste och värsta problemen. Det är sjukt många som mår dåligt, säger hon.
Som din pappa.
– I perioder gjorde han väl det. Det är ju svårt att veta hur en person känner och tänker när de inte pratar om problemen. Jag har inte haft full koll på allt som han har gått igenom, men jag vet att det inte har varit hundra.
Hon önskar att det vore mindre tabu att prata om psykisk ohälsa.
– Om man inte pratar om det så går det inte att lösa. När man inte pratar får man heller aldrig reda på att man faktiskt inte är ensam om att må dåligt.
Lovisa berättar att hennes pappa ringde henne strax innan han dog.
– Jag är så jävla glad att jag svarade. Jag var så trött så jag tänkte först klicka bort honom.
Vad sa han?
– Han lät väldigt likgiltig och tonlös, frågade hur jag mådde. Men jag hade ju pratat med honom redan tidigare den dagen och fått exakt samma frågor. Men han sa väl typ att han var stolt över mig.
Var det något du reagerade på då?
– Nej. Jag hörde ju på rösten att det var någonting. Jag kände att något inte stämde. Men jag var för trött för att bry mig. Grejen är att dagen innan hade han låtit så himla glad när vi pratade. Gladare än på länge. Han hade haft en dålig period och jag kände att det var skönt att han verkat komma ur den. Men nu har jag kommit på att han kanske lät glad för att han hade bestämt sig, att han skulle lösa allt genom att ta bort sig. Jag vet inte, men det är vad jag tror.
Hon berättar om sina skuldkänslor.
– Det är väldigt mycket skuld när någon tar livet av sig. Men jag är glad, för jag är väldigt bra på att säga positiva saker till folk. Jag sa väldigt mycket positivt till honom också innan han dog, det är skönt.
Hon har svårt att vara arg på sin pappa.
– Det är så himla skevt. Han gjorde ju det här för att han trodde att det var bäst för oss andra i familjen, så att vi skulle slippa dras med hans problem. Han gjorde det av kärlek.
Trots mardrömstunga månader har Lovisa hela tiden försökt tänka framåt. Hon säger själv att hon är väldigt lösningsbenägen, grubblar aldrig på saker.
– Direkt när jag fick veta vad som hade hänt gick jag in på google och sökte på "Sorg. Vad fan ska jag göra nu?" Man måste ju gå vidare. Jag och min familj har fått ta oss igenom det här tillsammans, säger hon och syftar på mamma Helena och storebror Daniel.
– Min mamma är också den bästa personen jag vet, hon är världens mest positiva människa. Att vara med henne ger väldigt mycket energi. Sen är ju vår släkt som värsta maffian. När det hade hänt kom alla med mat och grejade på. Men då blev det nästan för mycket. Jag åkte tillbaka till Umeå för jag klarade inte av att se hans bil stå där, där han hade parkerat den.
Nu ser Lovisa Modig framåt. Hon kan inte känna sin pappas närvaro, men hon vet att han hade varit stolt över henne.
– Förra året var jag kanske på gränsen till landslaget, men då kom jag inte med. Då var pappa så jäkla förbannad. Han ringde och sa att han blivit så sur att han varit tvungen att ta en lång promenad. Nu hade han varit väldigt stolt, det vet jag.