Det här är ett av de märkligaste skiathlonlopp jag någonsin sett. Det började bra, med offensiv körning av Niskanen och Cologna på den klassiska delen. Fortsatte med en stor, långsam klunga på skejtdelen.
När Simen Hegstad Krüger, som för övrigt var inblandad i en brutal krasch en minut in i loppet, stack med fyra kilometer kvar var det ingen (!) som orkade bry sig. Klungan stod still när Krüger förvånad fick meter på meter på meter. Till slut gled han uppenbart chockad över mållinjen i ensamt majestät.
Ett riktigt bragdlopp av den otippade norrmannen. Det var ju Kläbo som skulle vinna det här. Men den unge norrmannen var chanslös i sitt första OS-lopp. Detta till trots fick vi trippelt Norge på pallen. Bara att säga grattis till grannlandet.
Svenskarna? Marcus Hellner kom tolva, Daniel Rickardsson 14:e och Jens Burman 17:e. Calle Halfvarsson, som vi hoppades mycket på inför loppet, avbröt tävlingen under skejtdelen.
Ingen bra svenskdag med andra ord. Dessvärre såg det ut ungefär som jag hade förväntat mig. Marcus Hellner gjorde sitt bästa för att hänga med, men han saknar uppenbarligen det där krutet som krävs för att slåss om medaljer.
Gällivarestjärnan har inte lyckats med sin OS-satsning den här säsongen. Den stora frågan är om han fortfarande har den motivation som krävs för att slåss bland de bästa. Jag börjar tvivla. Han såg inte ens jättebesviken ut efter loppet. Det borde han vara. En tolfteplats i skiathlon är inte värdigt en trippel OS-mästare som tagit två tidigare medaljer på just den distansen.
Men det är den här verkligheten vi lever i nu. Om jag har stora medaljförväntningar – till och med guldförväntningar – på vårt svenska damstafettlag, tror jag att herrarna får svårt att ens ta en medalj. Något tredje raka stafettguld blir det inte. Det kan vi slå fast
Och Marcus Hellner – som vunnit guld i två raka mästerskap – kan mycket väl få lämna Pyeongchang tomhänt.
Med det sagt. Ibland händer oväntade saker. Fråga bara Krüger.