Vi har kommit till en ganska märklig punkt. Den där vi – eller jag? – bara nöjer oss med guld för Charlotte Kalla. Det är ju egentligen helt uppåt väggarna, men hon har imponerat så oerhört mycket den här säsongen.
Grejen är att norskan Ragnhild Haga har imponerat nästan lika mycket – men lite mer i skymundan.
Haga har varit bländande i fristil. Hon har abonnerat på pallplatser, men aldrig tagit någon världscupseger. Lägg därtill en ”svag” insats på det inledande skiathlonloppet i lördags så har ni anledningen till att jag hade glömt bort Haga lite inför det här loppet.
Idiotiskt av mig.
Charlotte Kalla gjorde ett nytt mycket bra lopp men den här gången räckte det ”bara” till ett silver.
Jag är lite irriterad på mig själv just nu, för att jag inte riktigt känner mig hundraprocentigt nöjd. Det är ju fantastiskt dumt. Ett OS-silver är en makalös bedrift och det är bara att gratulera Ragnhild Haga till ett välförtjänt guld.
Jag känner mig som min gamla morfar som, under IFK Norrköpings storhetstid på 40-talet, gnällde efter en 6–1-seger. "Varför i helvete släppte de in ett mål?".
Men det var lite oväntat att Charlotte Kalla skulle vara så långt efter som 20 sekunder. Speciellt när hon hade tider att gå på. Jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan vad det betyder? Gjorde Haga ett monsterlopp, har Kallas guldyra tagit ut sin rätt eller – ve och fasa – börjar Kalla tappa den där magiska formen?
Det vet vi ju inte just nu.
På lördag är det en stafett och det vi vet är att det kan komma att bli en magisk uppgörelse mellan Norge och Sverige.
Fram till dess ska vi njuta av ännu en OS-medalj för Charlotte Kalla – som gör ett helt magiskt OS i Sydkorea.
Till sist, tack och lov för Fis-appen i min mobil.
När TV-producenterna av någon märklig anledning valde att slaviskt följa Marit Björgen loppet igenom, kunde jag ändå hänga med i den riktiga guldstriden.